Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriken - VII. Gustaf Lorents Sommelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han också en ren drömbild. Riego slutar med en dylik
barock-fantastisk tafla, i hvilken framställes, huru regementet
slutligen afmönstras i Valhall. Ett stycke göticism midt i
den öfriga brutala verklighetsskildringen!
Sommelius förfogar således öfver en icke ringa fantasi,
men hans ämnen äro icke många, hvarför man också snart
tröttnar på att följa honom. Grundtonen i hans dikt är
ledan; lifvet är enformigt och outhärdligt:
Jag gick i öknen, uti lifvets öken,
den kala heden, sorgens mulna land,
der kulna dimmor, fuktigt blygrå töcken
förmörka sommarsolens gyllene brand.
Jag var så ensam här...
En oro jagar honom som de fördömdas själar i Dantes
helvete. I Conrad, ett af hans bästa autografiska poem,
be-skrifver han just, huru han Öfverallt söker bot för denna
oro: han rider fram i galopp öfver heden, han jagar mellan
gletscher och is, han uppsöker striden. Det är som om han
sökte springa från sig själf, och vansinnet lurar i den
öfver-drifvet skrytsamma uppräkning han gifver af alla sina
bragder och sitt mod. Det finnes icke klok människas mått i
dylika kraftställen. Och all denna leda och oro har han
varierat från dikt till dikt ungefar med samma seghet och
envishet som fransmannen Baudelaire.*
Sommelius är en utlefvad. Han döljer det icke och man
behöfver icke heller länge söka efter yttersta orsaken till hans
lifsleda. Han är en allt för ärlig natur för att icke säga det.
Utom Stagnelius finnes det knappast någon svensk skald,
som låtit oss blicka så djupt in i vällustens stämningar:
Vi vällustens rågade bagare tömde
och lågo i flickornas armar och drömde;
vi mätta oss njutit i fråssande lag
och kärleken dyrkat, än tillbedit kvinnor
som drottningar, än dem befallt som slafvinnor,
och kittlas ej mera af deras behag.
Ty lasten blir tråkig, dess retelser domna,
nervstningarne slappas, lilsamlarne somna;
tor djärft spända lidelser mattas och dö.
Njutningens höjdpunkt är smärtan och förintelsen.
Vällusten och döden höra tillsamman. Det kan därför icke
* Se t. ex. flere af dennes dikter under titeln: Spleen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
