Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - II. Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordran på högre bildning, och äfven kvinnorna agiterade i
denna riktning för sig. Det var särskildt på anglosaxiskt
område, som denna sida med ifver belystes. Från och med
trettiotalets början uppdyker kvinnofrågan Öfverallt, i
litteraturen, i vetenskapen, i politiken. Äfven kvinnorna själfva
börja med kraft uppträda och förfäkta sina åsikter. Ingen
har kanske verkat djupare för en förädlad uppfattning af
äktenskapet än George Sand; i England uppstår Harriet
Martineau, och liknande representanter räknar kvinnofrågan
äfven i andra länder. Ännu skulle det emellertid dröja,
innan kvinnorna sammanslöto sig för att genomföra sina
idéer. Om kvinnofrågan existerar sedan 1830, så är det först
1848, som man kan tala om en kvinnorörelse. Detta år
försiggick nämligen den första associationen, i det att
Amerikas kvinnor organiserade sig.
I Sverige är visserligen icke Fredrika Bremer den första,
hvilken höjt sin stämma till fruntimrens försvar. Redan fru
Nordenflycht hade kraftigt häfdat deras rätt till högre
bildning; men hvarken hennes eller fru Lenngrens uppträdande
(fast den senare ju haft sitt lilla program för sig) kan sägas
tillhöra den moderna kvinnorörelsen. Dess förste
representant i Sverige är Thorild, hvilken 1793 utgaf sin lilla
paradoxala skrift »Om kvinnokönets naturliga höghet». Detta
arbetes största betydelse ligger kanske däri, att det föll i
händerna på den unge Love Almqvist, hvilken redan i sina
första skrifter visar sig såsom ifrigt intresserad af kvinnans
ställning och senare skulle blifva den, som skarpast och
klarast formulerade kvinnofrågan i hela dess omfång. Men
hans inflytande på Fredrika Bremer är så godt som intet:
hans uppträdande föreföll henne endast antipatiskt och
paradoxalt.
Däremot har hon under fortgången af sitt lif lärt känna
det väsentliga af den europeiska och amerikanska
kvinnorörelsen, och i mångt och mycket har den klarat hennes
egen uppfattning. Man kan tryggt säga, att utan
kännedomen om densamma skulle hon icke själf kommit att
formulera sina åsikter med någon större skärpa och icke heller,
med sin bristande blick för, huru en sak praktiskt skulle
genomföras, blifvit den svenska kvinnorörelsens moder.
Men det var dock närmast på grund af personlig
erfarenhet, som hon blef den svenska kvinnosakens ifriga för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
