Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - III. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
morgonvisit hos fadern! Och dessa taflor gifva ett typiskt
uttryck af lifvet i det Bremerska huset: sjuttonhundratalets
aristokratiska seder, bruk och åskådningssätt fortlefde där
ännu, då de rundt ikring böljade förträngas af den nya
borgerliga tidens ideal.
Efter dessa morgonbesök vidtog omedelbart
undervisningen, och de små fingo läsa mycket franska, engelska och tyska
samt något historia och mytologi. De lårde sig spela, dansa,
sjunga, rita och måla, och hela denna uppfostran afslutades
med en stor resa, som familjen 1821 företog genom Tyskland
och Schweiz ned till Paris, hvarest de unga damerna erhöllo
nya och förträffliga lärare, som vidare utbildade deras talanger.
Fredrika yttrar senare om denna resa, att den var så tråkig,
så litet väckande, så pedantiskt ordnad af fadern, att hon
ej för allt guld och silfver i världen, ja icke ens för Tegnérs
hela snille, skulle vilja göra den omigen.
Möjligen saknades det frihet i denna uppfostran, men i
mångt och mycket kunde den icke vara bättre. Den passade
förträffligt för den kloka och fina äldre systern, men för
den lilla Fredrika var och förblef den förhatlig. Hon
saknade alldeles de anlag, som på detta sätt skulle utvecklas.
Minst af allt lämpade hon sig för att disciplineras till en
konventionell salongsdam, hvilken tänker korrekt och rör
sig med måttfull elegans. Det oroliga konstnärslynnet, hvilket
endast låter tukta sig af individen själf och af lifvet,
framträdde tidigt, och hon saknade, såsom hon själf senare säger,
alldeles takt. Hjärtats takt bör man visserligen icke
från-skrifva den lilla fina och vänliga fe, som hon alltid var,
men man kan gifva henne rätt därutinnan, att hon saknade
denna till instinkt blifna eftertanke, hvilken gör, att vi välja
våra ord och anpassa vårt sätt för att icke onödigt såra.
Fredrika, som kanske de flesta varelser med liflig fantasi,
kunde aldrig lära sig förstå, hvarför hon skulle tillbakahålla
den tanke, som just flög igenom hennes hufvud, eller
hvarför hon icke skulle gifva luft åt de känslor, som just
öfver-svämmade hennes hjärta. Hon följde endast ögonblickets
ingifvelse. Hon var ett ytterligt vekt och känsligt barn,
hvars oroliga fantasi redan förbryllade hela familjen. Vissa
dagar (systern kallade dem hennes frågodagar) upphörde hon
icke att bestorma sin omgifning med de mest svårlösta
frågor. Vid andra tillfällen var hon absolut frånvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
