Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - III. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon kunde försjunka i beskådandet af ett eller annat, som
väckte hennes uppmärksamhet, med en intensitet, som låg
vida öfver barnets ålder. Så t. ex. då hon på en utfärd
plötsligt var försvunnen och, först efter två timmars letande,
återfanns framför en staty af skogsguden Pan, i hvars
betraktande hon hela tiden varit försjunken.
Sammanställer man systerns skildringar af hennes
bedrifter i åldern mellan sju till tio år med vissa uttalanden,
som hon själf faller, påtvingar sig nästan ovillkorligen den
tanken, att hon ej varit fullt normal. Så t. ex. är det
visserligen vanligt, att barn gärna förstöra leksaker och dylikt,
men Fredrikas beteende vittnar om sjuklighet. Vissa dagar
var hon besatt af en raffinerad förstörelselusta och kastade
näsdukar, silkesskärp, handskar, allt, hvad som föll i hennes
händer, i elden. Når modern tog henne i förhör, bekände
hon strax men kunde icke gifva annat skäl för hvad hon
gjort, än att det var så roligt att se, huru det flammade.
Låg en sax eller knif framme, försvunno de och Fredrika
med. Hon gick då för sig själf och funderade, och när ingen
var i rummet, klippte hon ett stycke af en nedhängande
gardin eller runda och fyrkantiga bitar ur framvåden af sin
klänning. Då Fredrika på egen hand förehaft dylikt ofog
och gamla Lena skulle taga reda därpå, följde Fredrika
alltid med, tyst och lugn som om det icke rörde henne. Då
Lena moraliserade henne, ställde hon sig endast bredvid
henne och såg ömsom på hvad hon skadat, ömsom på
Lena, fullkomligt stilla, och gick därefter bort utan att såga
ett ord. Dröjde det för länge med upptäckten, blef Fredrika
otålig och pekade åt det håll, dit Lena borde gå. På grund
af allt detta okynne var hon naturligen föremål för ständiga
bannor, hvilka på hennes känsliga sinne verkade djupare än
på andra barn. — Ett annat drag, som är af intresse i detta
sammanhang, är, att när hon stundom ville vara alldeles
ensam och därför tog sin tillflykt till en mörk garderob,
kunde hon försjunka i en känsla af lycksalighet: »Jag erfor
en underlig känsla, en känsla som om jag hade vingar och
lyftades af dem utan mitt tillgörande.» Dessemellan kände
hon sig som en utstött varelse, hvilken ingen älskade eller
bekymrade sig om; hon uppfattade sig själf såsom en
förföljd och ville begå sjålfmord. Allt detta tyder på en mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
