Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - III. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorde det verkliga skälet, hvarför hon tillbakavisade alla
friare; och i detta förhållande ligger också förklaringen till
att hennes inlägg i kvinnofrågan blef så ensidigt. Hvad som
fanns af lif och passion hos Fredrika Bremer — och det
fanns mycket af båda delarna — det kastade sig instinktivt
och redan i unga år mot manliga idrotter. Under
napoleons-krigen drömde hon att som page följa Karl Johan. — »Blotta
anblicken af vissa ord i en bok, såsom sanning, frihet, ära,
odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skall
söka beskrifva», säger hon om sig själf, då hon senare
skildrar sina barnaår. Men alla vägar voro stängda för
hennes verksamma själ. Hade hon varit född något längre
ned i samhället, skulle hon Åtminstone kunnat blifva
lärarinna eller sjuksköterska, nu var det omöjligt. Faderns vilja
ställde sig hindrande emellan.
Så var hon en individ, för hvilken samhället icke hade
någon plats. Hon ville icke blifva moder, hon fick icke ägna
sig åt nftgon sysselsättning, som tilltalade henne. I denna
motsats ligger utgångspunkten för hela hennes senare
verksamhet som skriftställarinna.
Hade Fredrika Bremer lefvat under medeltiden eller blott
i ett katolskt land, skulle hon funnit en banad väg framför
sig, på hvilken hon kunnat vandra. Ty hon tillhör dessa
jungfrur, hvilka med gladt mod i ungdomens blomma klippa
sitt långa hår och iföra sig nunnedoket. Intet af allt det,
som binder de flesta af hennes systrar vid det varmblodiga
lifvet, skulle hindrat hennes gång till den ensamma cellen.
Vill man finna en parallell till hennes ungdomslif, till hela
hennes temperament, bör man söka det i helgonbiografierna.
Hvilken likhet med Katarina af Siena! Samma brådmogna
frågvishet, samma nästan halsstarriga själfständighetskänsla,
samma medfödda, rent fysiska förakt för det sensuella, samma
brinnande längtan efter det andliga, efter det himmelska.
Det, som utgör bådas storhet, är icke intelligensen utan
osjälfviskheten, det aldrig tröttnande begäret att gifva, att
hjälpa sin nästa. Och när man ser Fredrika Bremer ännu i
ålderns dagar af en inre oro drifven kring i världen för att
alltjämt lära mera för att kunna gagna mera, så påminner hon om
svenska medeltidens största kvinna, den heliga Birgitta.
Visserligen, proportionerna äro icke desamma, hon äger icke den
myndiga folkungadotterns breda later, icke hennes manliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
