Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IV. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en ideellt anlagd, bildningssträfvande natur och en
ifrig pedagog men kanske icke så litet pedantisk och
doktrinär. De förklaringar, som han gaf Fredrika, förefalla ofta
mera metodiska än egentligen upplysande. Hvarje stund,
som skolgärningen lämnade honom, använde han till att
studera tysk metafysik och religionsfilosofi. I honom fann
emellertid Fredrika just den lärare, hon sökte, och i fyra år
blef hon hans lärjunge. Hon hade under de sista åren mer
än en gång tviflat på sin barndomstro, men den satt så djupt
rotad i hennes väsende, att hon icke kunde eller ville släppa
den. Böklin svarade med mycken lärdom på hennes frågor,
så som hon i sitt stilla sinne önskade att de skulle besvaras,
d. v. s. han styrkte henne i hennes tro på kristendomens f
grundsanningar. Under inflytandet af detta meningsutbyte
närmade hon sig alltmera den ortodoxt lutherska ståndpunkten.
Men karaktäristiskt nog upphörde hon aldrig helt att tvifla
och att söka, och om hon också alltid fasthåller vid vissa
dogmer, blef dock under fortgången af hennes lif hennes
uppfattning allt liberalare. Redan 1835 började hon taga
afstånd från vissa af Böklins enligt hennes mening för
doktrinära åsikter.
Säkerligen var det en lycka, att hon icke allför länge
fick till fölle att stanna i hans närhet, ty i så fall hade väl
hennes litterära talang dränkts i filosofiska spekulationer.
För ett dylikt antagande talar åtminstone hennes arbeten
under dessa år. Presidentens döttrar innesluter väl ännu en
och annan vällyckad typ men är i det hela ett oroligt och
exalteradt arbete. Och fortsättningen, Nina, är den svagaste
af alla hennes romaner, ej minst därför, att hon predikar
långt mera, än hon skildrar. Också vände sig kritiken,
hvilken dittills varit henne bevågen, med häftighet emot
densamma. Palmblad gjorde den till föremål för en på samma
gång ironisk, välmenande och dräpande kritik. Den
verkade. Hon beslöt att hädanefter låta karaktärerna tala för
sig själfva och att endast söka objektivt och plastiskt
framställa dem. Grannarne (1837) och Hemmet (1839) vittna, om
att hon lyckats i sina bemödanden, men sedan tager
predikotonen åter öfverhanden. Den sista af hennes större
skildringar under denna period är Syskonlif.
En läsare, som i våra dagar genombläddrar en eller
annan af Fredrika Bremers romaner, skall säkerligen hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
