Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IV. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller stora fel påträffar man äfven en rent ideal målning, en
Filemon och Baucis, patron Dal och hans maka, omgifna
af en hel skara barn, af hvilka Serena är den änglalikaste
af alla.
Och i Grannarne finnes äfven det yppersta porträtt, som
Fredrika Bremer öfver hufvud har målat: själfva
centralfiguren i romanen, den myndiga generalskan Mansfeldt,
Björns styfmor, Ma chére mére. Det är typen på en åkta
gammaldags svensk adelsfru, hvilken under hårdare tider
icke skulfe baxnat för att försvara sitt slott mot fiendeanfall
och själf från murarna nedhållt brinnande beck och tjära
öfver de stormande. Äfven i de fredligare tider, under hvilka
hon lefver, har hon icke uträttat småsaker: hon har räddat
spillrorna af den förmögenhet, hennes man förslösat, samt
åter förökat den, och hon styr med säker hand sitt hus och
tål inga invändningar vare sig af barn eller tjänstefolk. I
själfva verket är hon helt tecknad i Björns uttryck: »Det
är en egenhet hos henne, att hvad hon läser på papperet
aldrig verkar särdeles på hennes känslor.» Ty hon är ifrån
den tiden, då människorna föddes, uppväxte och dogo på
samma plats; då individen icke läste sig till sina åsikter utan
ärfde dem. Därför år hon så olik alla dem, som röra sig
ikring henne, varelser hvilka kastas från den ena
stämningen till den andra och sällan riktigt veta hvad de vilja;
hos henne intet vacklande: känslor, åsikter, handlingar, allt
är af ett stycke. Det är karaktäristiskt för henne, att hon
helst talar i ordspråk: den praktiska och klara visdom, som
gömmes i dessa folkets ord, uttrycker helt hennes tänkesätt,
och fler nyanser, än de innesluta, behöfver hon icke. Redan
vid Franciskas första möte med henne står hon klart och
tydligt framför oss, där hon hög och manhaftig med stolt
hållning spelar fiol för gårdens folk, som dansar. Hennes
stora bruna ögon granska Franciska. »Lars Anders», säger
hon så, »jag tror ej, att man kan säga, att du köpt grisen
i säcken. Din hustru ser alls icke bortkommen ut och har
ett par ögon att köpa fisk med. Liten är hon, bra liten, det
är sant, men liten och käck stoppar ofta den store i säck.»
Men bilden blir allt rikare. Man bör, som Franciska, följa
henne på en af dessa vandringar, som hon då och då
företager i sitt hus från källaren till vinden; kommande öfver
sitt folk, som en yttersta dom, bullrande som en åska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
