Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VI. Sofia von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättning. Helst dväljes hon på en gammal medeltidsborg —
hennes eget kära Gräfsnäs, väl något romantiseradt i tidens
stil, med många torn, mörka salar, betäckta med trasiga
och nedrökta gobeliner, blodfläckar någonstädes som minne
af en romantisk och heroisk familjetilldragelse, och en af de
sexton anorna, som går igen på ett fullt konvenabelt sätt,
när en olycka hotar en eller annan af släkten. Hela detta
slott med dess inredning och möblering, med dess invånare
och deras seder lefver upp för låsarens ögon i hennes
romaner.
Friherrinnan Knorring aflägsnar sig ytterst ogärna från
dessa kretsar, men egendomligt nog idealiserar hon dem föga.
Hos Fredrika Bremer gör denna adelsvärld ännu ett
synnerligen sympatiskt intryck. Den är begåfvad och bildad, klok
och rättskaffens. Hennes adel är verkligen rikets bästa stånd.
Hos friherrinnan Knorring äro adelsmännen däremot endast
salongsmänniskor, de verka nästan en smula för mycket
fransmän, och jag misstänker, att hon mer än en gång fififat
upp våra svenska landtjunkare med tillhjälp af ett eller
annat drag, uppfångadt ur franska skildringar. De unga
männen framställas såsom lättsinniga och obeständiga,
rucklare och spelare; deras enda nobless är ofta en tämligen
ytlig hederskänsla. De gamla herrarne, majorer och
godsägare, äro beskedliga, tämligen tarfliga och enfaldiga
landt-junkaretyper. Excellenserna äga ännu hela den förfining,
som utmärkte Gustaf IIl:s tid (eller kanske riktigare tiden
strax efter, ty utan tvifvel nådde förfiningen Öfverallt i
Europa sin höjdpunkt just efter napoleonskrigen), men de
äro ytliga och hjärtlösa och några stora själens egenskaper
utvisa de icke. Samma egenskaper hafva äfven de noblaste
af hennes äldre damer: amiralskan i Stdndsparalleller är den
förbindliga världsklokheten i egen person och tanten i
Illusionerna är af den torraste egoism. Endast de unga kvinnorna
äro förtjusande med deras fina vett, lifliga temperament,
skönhet, lidelsefullhet, alla ypperligt tecknade och likväl
knappast idealiserade, fast det synbarligen är hos dem, som
författarinnan gömt det mesta och bästa af sin egen
person. I korthet, det är just hos friherrinnan Knorring,
som man bör söka en realistisk skildring af tidens
adelsherrskaper.
20. — Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
