Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VI. Sofia von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huset, grefve Otto, en godmodig men lättsinnig ung man,
som stått eller står i förbindelse till nästan alla bokens
kvinnliga personer: han har bedragit guvernanten, mamsell
Melanide, såväl som den kyliga öfverstinnan Pauline, och
han har möten ’i parken med Ottilias kammarjungfru, Maria,
som han förför. Samtidigt med att han förlofvar sig och
gifter sig med Malvina, gör han nu sin hemliga kur för
Ottilia, som helt går upp i en lidelsefull kärlek till honom,
fast hon samtidigt förstår att hålla honom på ett visst
afstånd, trots hans djärfva närgångenhet. Men hon anar intet
svek, förrän Maria med ett bref kallar henne till sig. Hon
finner sin kammarjungfru med ett barn vid sin sida, till
hvilket Otto är fader. Ottilia förkyler sig på hemfärden från
henne, faller i feber, och förkrossad af Ottos beteende såväl
som af tantens likgiltighet, af hela den kyla, som utströmmar
från den mondäna krets, i hvilken hon rört sig, återvänder
hon till landet och mormodern med krossadt hjärta.
Det sista partiet af denna roman är alltför löst
be-handladt och alltför uttänjdt. Dessutom uppfattar
författarinnan hela denna händelse alltför tragiskt. De sår, som den
första kärleken till en vacker löjtnant tillfogat ett
sjuttonårigt hjärta, läkas fort, och den bästa upplösningen hade varit
att Ottilia, sedan hon gråtit ut öfver kusin Ottos lättsinne,
gifvit sin hand åt den allvarlige och trofaste baron Edward
(en typ af samma stil, som de unga engelsmännen i M:me
de Staéls och George Sands romaner).
Men bortsedt från dessa tekniska fel, innehåller denna
roman alldeles förtjusande skildringar, analyser, gjorda med
en esprit och en klarhet som kunnat hedra en fransman,
bilder ur samtidens högre sällskapslif, som man icke lått
glömmer.
Först och främst tjusas man omedelbart af Ottilias
person. Hela hennes väsende är återgifvet med en friskhet
och ett lif, som är beundransvärdt, och man förnimmer huru
författarinnans eget hjärta klappat vid skildringen af dessa
— minnen.
Ottilia är sexton år, då vi först göra hennes bekantskap,
där hon sitter i bersåen och tillsammans med mormodern
förtär smultron med grädde i landtlig fridfullhet. Plötsligen
hör man en vagn rulla ute på vägen. Hon lyssnar. Hjärtat
slår. Hon väntar. Kan det vara en riddare från forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
