Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VI. Sofia von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sköld, harnesk och hjälm, som är i antågande? Nej,
en sådan borde ridit. Säkerligen är det en af Napoleons
unga generaler, som vill bese slottet I — Skratta icke åt
dessa fantasier. Kom ihåg att vid samma tid begaf sig
Fredrika Bremer en vacker dag från Årsta ut på landsvägen
för att taga värfning till finska kriget. Här har man
just en inblick i en ung flickas själ, som uppfostrats i
klosterlig ensamhet, och hvars fantasi är fylld af Tegnérs
hjältesånger, napoleonskrigens glänsande bragder och tidens
romaner.
Det är emellertid icke alls en ädel riddare, som kommer
för att bortföra henne, utan tanten, och snart år Ottilia vid
sidan om mopsen inpackad i vagnen och på väg till
Stockholm. Hennes första erfarenheter af världen äro redan
särdeles bittra. Tanten börjar strax att piqua den i landtlig
oskuld uppfostrade ungmön. Hon vill plocka blommor i
gåstgifvarens trädgård. — »Det passar sig icke — skicka
hellre JeanI» Man skall på vägen taga in hos excellensen
W., som är släkting till Ottilia. »Säg nu icke oncle; en
excellens tituleras aldrig annorlunda, huru nära lierad man
än är med honom.» — Naturligen hälsar honom Ottilia oncle,
då han älskvärdt titulerar henne lilla cousine och — höjden
af malheur — samtidigt rifver hon sönder sin klådning, i
det han hjälper henne ned från vagnen.
Nu är hon redan icke längre den glada och frimodiga,
landtligt uppfostrade flickan, utan rädd som en hare. Också
blir hon bortglömd bak pianot, när, vid framkomsten till
tantens gods, hela det öfriga sällskapet tågar in i den
ståtliga matsalen. Hon hör betjänterna gå ikring bordet,
skålarna blifva allt tätare, sorlet allt högre — tills plötsligen en
tystnad inträder. Man har märkt att hon är försvunnen.
Löjtnant Otto rusar ut på en expedition genom hela filen af
rum för att finna henne och upptäcker henne verkligen, för
henne gråtande upp på hennes kammare och bär till henne
supéen, som de äta som två turlurdufvor med samma gaffel.
Det är uppslaget till deras bekantskap. — Snart är Ottilia en
hel liten världsdam. Hon sjöng för Craelius, pladdrade franska
för M. Gaspard Charles och målade landskap för konduktör
Heydieken. Hon gör allmänt uppseende, då hon intages i
Amaranten och får sin första vals med Otto:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
