Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IX. C. A. Wetterbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arna äro lika litet betonade som sammanhanget: det är helt
enkelt en serie af alldeles olika figurer, som strängt taget intet
hafva att göra med hvarandra.
Vidare kan Onkel Adam icke konstruera en handling.
Men en större berättelse är ofänkbar utan en tydligt
framlagd eller åtminstone fragmentariskt presenterad
händelseutveckling; ty utan handling kommer karaktären aldrig i
rörelse, han kommer endast att framvisa en sida, han blir
aldrig mer än en vignett eller yta. Därför äro alla Onkel
Adams romaner icke någonting annat än en serie löst
sammanfogade situationer utan djupare förbindelse eller
motivering. Hvarför den ena af dessa taflor står före den andra
är i allmänhet omöjligt att säga. Därmed är också sagdt, att
han ej förstår att förbereda lika litet som att afsluta. Allt
kommer öfverraskande och slutar förhastadt. Men däraf
följer också, att när ni lagt boken från er, har ni icke läst
en utan tio, tjugu, trettio berättelser, hvilka icke lära er något
samladt, hvilka aldrig gå tillsamman till en enhet. Men
det som skiljer alla de olika situationerna i en roman från
alla de olika novellerna i en novellsamling är just, att de
förra förbindas af en sträng enhet.
Men icke minst oumbärliga äro dessa konstruktiva
egenskaper, när man kastar sig på tendensromanen, d. v. s. når
man icke vill nöja sig med att framställa händelsen och
karaktären utan äfven vill, såsom frukt af det hela, hos läsaren
insinuera en eller annan tanke eller teori.
Ty hvad är en tendensroman eller rättare, efter som den
icke alltid är det, hvad bör den vara? Den är icke annat
än en speciell form af talet. I ett tal uppställer man en
viss tes, om hvars sanning eller lögn man vill öfvertyga
åhöraren: Har Verres utsugit de provinser öfver hvilka han
härskat eller icke? — Är det sant att Catilina sammansvurit
sig med statens alla fiender för att störta republiken? — Det
är icke sant, att denna person är skyldig till det brott, ni
anklagar honom för, o. s. v. Sådana äro de frågor, som
talaren har att besvara, och han gör det genom en
bevisföring. På samma sätt uppställer tendensförfattaren en tes:
våra skolor äro usla, vår brottmålslagstiftning är barbarisk,
folket förstöres af brännvinet, våra präster äro skenheliga
hycklare o. s. v. Och äfven honom åligger en bevisföring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
