Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IX. C. A. Wetterbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hår är det kärleken mellan en tjufknekt och en
tjuf-kona som Onkel Adam skildrar på ett sätt, som icke har så
litet af sjuttonhundratalets eller läkarens sått att betrakta
sjålsföreteelserna. Men hans uppfattning år Öfverallt
densamma: Berndt älskar rektorns dotter Anna i det ögonblick
han skall fara ut till Indien. Han sliter förbindelsen, ty hon
kan då blifva lycklig med en annan. Och Anna å sin sida
gifver utan någon svårare själskamp sin hand åt en äldre
man. Jämför äfven reflexionerna angående Berndt Willner,
då han gripes af kärlek till Betty. (Samlade skrift. III, sid. 95).
Lika allvarliga och pessimistiska kan man gärna säga
äro äfven hans reflexioner öfver äktenskapet:
»Ett dera måste ske», säger madame Lind, »antingen är den man fått
god eller ond; är han ond, så är det en plåga; är han god, så är han en
ädelsten — och så komma barnen, allt som rör dem rör också föräldrarnes
hjärta — ja med ett ord, äktenskapet blott skaffar oss flere punkter blottade,
der sorgen kan tränga in i själen». — »Men genom dessa punkter kommer
också glädjen», invände Thorsten. — »Ja, Thorsten, det gör den, men slutet
på allt är dock sorg; en af er måste gå först bort, den andra måste blifva
kvar — antingen måste Thorsten se hustru och barn gråta vid sitt eget
dödsläger, eller måhända han sitta vid deras.»
Icke mindre kallblodig är hans uppfattning af vänskapen,
och som bekant drefs den mest öfversvallande kult med
denna känsla af samtiden:
»Vänskapen beror ej på oss själfva att bibehålla eller låta fara; den
beror på den aktning man hyser för den andra; är aktningen rubbad, eller växer
der en misstanke in i någon springa, så spränges snart hela vänskapen, den
må vara så stark som helst...»
Öfverallt i Onkel Adams arbeten finner man dylika
reflexioner, vittnande om en klar blick på lifvet och mycken
erfarenhet. Och dessa reflexioner äro icke kyliga eller
bittra, icke mörka känsloutbrott. Det är endast förståndets
lugna stämma, som talar. Sådant är lifvet, men inom dessa
gränser måste vi genom vänskap, hjälpsamhet, kärlek,
klokhet och energi skapa oss en tillvaro så nyttig som möjligt
för andra, till tillfredsställelse för oss själfva, »till denna tysta
lycka som den känner, hvilken en gång vill kunna lägga
handen på hjärtat och i dödsstunden säga: jag har handlat
så godt jag förstått, döm mig icke, Herre, som jag handlat,
utan som jag velat».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
