Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - X. August Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delser äro i allmänhet desamma. Men Blanche står här
obestridligen i konstnärligt afseende ett steg högre.
Redan 1845 påbörjade Blanche den första serien af
dylika smärre saker. Det var Ta flor och Berättelser ur
Stock-holmslifvet. 1856 författade han för Aftonbladet Berättelser
efter Klockaren i Dandergd och slutligen mellan åren 1857—
1863, då Blanche redigerade Illustrerad tidning, framkommo
hans Bilder ur verkligheten, sedermera samlade i fyra serier:
Hyrkuskens berättelser, En prestmans anteckningar, En
skådespelares äfventyr och Strödda anteckningar. De tillhöra det
bästa som Blanche skrifvit, och ännu i dag genomblåddrar
man med nöje detta galleri, i hvilket det dåtida Stockholm
lefver upp för oss med sina typer och personager. Hvem
erinrar sig icke med nöje den dråpliga berättelsen om, huru
Kalle Utter informerade på herregården eller grasserade som
djåfvul i Klara skola; det underliga sätt hvarpå Jonas Dugge
vann sin brud; pastorsadjunkten Axel Dahls tigeijakt på
Strömsborg; skådespelaren Ekströms missöde som Hamlet
i landsorten och alla dessa andra historier lika godmodiga
som roande. Äfven hår är det brott och kärlek, som utgör
hufvudmotivet. Emilie Högqvists gestalt framskymtar gång
på gång, skildrad med all den kärlek och beundran, som
tiden slösade på denna sin älskling; Bo Jonsson Grip
representerar på ett utmärkt sätt bofven; Lars Blom gifver
en liflig föreställning om husagans nackdelar — i korthet
sagdt, det är som en stor anekdotsamling ur tidens historia,
och vissa af dessa berättelser (Kalle Utter t. ex.) skola
säkerligen visa sig lika odödliga som en Eulenspiegel eller
Lunkentus, så äktfolkliga äro de i sin naivitet och
åskådlighet.
Men i själfva verket är Blanche i våra dagar mera
intressant som människa än som skriftställare. Mot slutet
af fyrtiotalet dog hans verklige fader, Bergvall, och Blanche
ärfde hans icke obetydliga förmögenhet. Blanche var nu en
oberoende man, och han gaf sig ut på resor för att skåda
och njuta lifvet — ty han saknade icke själf sinne för mörka
ögon och ett glädtigt sällskapslif. Öfverallt hvart han kom,
såg han Europa i revolution, och han medförde hem något
af denna kosmopolitiska frihetstörst. Han öppnade nu sin
Malmgård för den stora skara vänner, som omgaf honom i
lifvet och följde honom efter döden. 1859 blef han riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
