Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterromantik - I. Efterromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin sökta bildrikedom och sina klingande fraser». I motsats
därtill hänvisade han på den dansk-norska litteraturen med
dess innerligare, enklare och mera borgerliga ton. Han
fram-häfde, att konsten borde stå i förbindelse med verkligheten
och ur denna hämta själfva sitt lifsinnehåll.
Dietrichson yrkade således på realism i konsten. Hvad
förstod han då med denna realism? Ty det år ju ett be-
grepp, som under tidernas lopp haft mycket olika betydelser.
Själf framhäfver han skarpt, att den realism, som han och
Namnlösa Sällskapet hyllade, var vida skild från den som
Strindberg ett decennium senare gjorde sig till målsman för,
och det kan icke råda något tvifvel om att så är fallet.
Den realism, som Dietrichson predikade, hade en
negativ och en positiv sida. Det negativa låg helt enkelt
däri, att tiden icke längre fann det patos, som
genomströmmat den patriotiska dikten vid seklets början, naturlig. Den
motsvarades för dem icke af någon verklighet. Den tog
därför afstånd från de alltför starka patetiska stämningarna,
från dess alltför djärfva drömmerier. Och positivt kände man
efter det föregående decenniets diktning ett större behof af
detaljer i dikten, vunna genom direkt observation. Snoilsky
har uttalat arten af denna realism, som föresväfvade tiden,
då han sjunger:
Jag tröttar ingen utöfver höfva
med lösa foster frän drömmens hem,
jag sjunger endast, hvad jag fått pröfva
med mina sinnen, de sanda fem.
Dietrichson söker själf i sina Minnen karaktärisera denna
realism i motsats till den följande periodens, då han säger,
att man sökte nå det sköna genom det sanna och icke
tvärtom. Verklighetsskildringen skulle således alltid vara skön.
Delta innebär obestridligen en stark begränsning. Den
följande tiden begärde endast att det skildrade skulle vara
karaktäristiskt Når Strindberg tecknar bönder, är det honom
fullkomligt likgiltigt, om dessa äro fula eller sköna, endast
de fullt och helt göra intryck af verkliga bönder. Denna
period däremot lät sin verklighetsskildring icke öfverskrida
vissa gränser. För att den skulle vara ästetiskt tilltalande,
måste den antingen verka omedelbart skön, harmonisk,
allmänt mänsklig, eller om konstnären vågade sig ända ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
