Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterromantik - II. Naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var med andra ord naturalismen i vetenskap, konst
och litteratur, som nu, än på det ena området ån på det
andra, dök upp och sökte göra sig gällande. Här stå vi inför
den stora och afgörande brytningen i seklets kultur, mot
hvilken de föregående striderna mellan romantik och en
dunkelt anad realism endast utgöra lätta förpostfäktningar.
Man tror i allmänhet, att denna naturalism i närvarande
ögonblick är död för alltid. Men det är föga sannolikt.
Åttiotalets naturalism år visserligen slutad och aflöst af en
hvilotid, men det var endast riktningens förtrupper. Lika
otroligt, som det är, att dessa naturvetenskaper, af hvilka
många knappast hafva en hundraårig tillvaro, sedan de
nådde fram till sina grundläggande principer, plötsligen
skulle afstanna i sin knappast påböijade utveckling, lika
otroligt är det, att den litterära naturalismen är förbi. Den
darwinska teorien skall säkerligen mångfaldiga gånger
genom-kriticeras och fördjupas, och dess ännu jämförelsevis abstrakta
hufvudbegrepp, ärftlighet och anpassning, genom nya studier
specialiseras och berikas till en grad, om hvilken vi ännu
knappast kunna göra oss en föreställning, innan den kan
anses hafva sagt sitt sista ord. Icke heller är det troligt, att
den moderna psykologien eller samhällsvetenskapen hafva
nått slutpunkten för sina undersökningar. Men därmed år
också gifvet, att dessa nya uppfattningssätt alltjämt skola
inverka på och bestämma litteraturen. Ännu hafva vi endast
sett tvenne generationer sysselsatta med dessa nya problem,
men naturalismen skall säkerligen liksom alla de stora litterära
rörelserna i Europa, renässansen, pseudoklassisiteten, behöfva
ett till två århundraden för att helt utveckla sitt
tankeinnehåll. Vi hafva således ännu endast sett böijan af denna rörelse,
om hvilken i själfva verket Geijer profeterade, då han i ofvan
anförda bref* yttrade: »Gif fan både i att antikisera och
romantisera. Det är förbi med beggedera. Poesien har så länge sett
i luften efter mönster, att det är tid hon vänder sig till det
verkliga lifvet, till uppfattning, samling, utbildning af dess poetiska
element. Det är den äldsta poetiska källan ... Äfven poesien
måste såsom vetenskapen vända sig från de luftiga teorierna
till observation af naturen och det mänskliga lifvet.» Ty
just i dessa ord har han träffat en af naturalismens
egendomliga sidor, den afgjorda brytningen med både antikens
* Se ofvan, sid. 100.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
