Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sovjetdignitärer och ryska tiggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag slagit ihjäl en människa! och min första tanke var
att skaffa hjälp.
Kusken gjorde korstecken hela tiden. Jag steg ur
droskan och lutade mig över den fallne, men det var
så mörkt att jag icke kunde urskilja några drag. Jag
såg bara att han var en ung man. Han låg alldeles
stilla med armar uppåt sträck. Jag hade inga
tändstickor utan bad kusken — som fortfarande gjorde
korstecken — att låna mig en ask, men plötsligt slog
han till hästen med tömsladden och ekipaget gav sig
i väg i karriär. Där stod jag ensam med en man, till
vilkens död jag kanske var orsak. Jag sprang nedåt
Nikitskaja för att skaffa hjälp — sprang utan annan
tanke. Men efter några sekunder erinrade jag mig
att litet längre ned på gatan bodde en rysk familj,
vilkens gäst jag varit, och ansåg det klokare att fråga
dem till råds, innan jag vände mig till polisen. I ren
nervositet sprang jag då tillbaka till karlen och såg
till min glädje att han rörde litet på armarna. Jag
försökte lyfta honom, men han låg där som en
köttklump — intet att få riktigt tag i! Jag sprang till
mina bekantas bostad och fann dem ännu uppe och i
full fart med jazz och madera och andra underbara
drycker, ty ryssarna vilja egentligen aldrig lägga sig.
När jag framfört mitt ärende, sade familjefadern helt
lugnt: — Nitschevo! är karlen död, så har ni gjort
landet en tjänst! Vet ni, vi ryssar äro så många att
en mer eller mindre spelar ingen roll. Slå er ner, ät
och drick och var glad och gör er inga
samvetsförebråelser!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
