Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En stor konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag beundrade hans hänsynslösa realism och hans
sätt att förenkla. Hans vilt riktiga blick på ansikten
och kroppar! Hans tragiska syn på människor och
djur.
Och jag insåg att Petersson var en man för sig
själv, en skapare, en ensittare med oändligt rika
möjligheter att föryngra, förädla den tidens konst, en
källa till glädje och hög njutning för folk som dvaldes
kvar i akademiska skruvstäd, men längtade ur dem.
Och jag skrev till honom. Jag försäkrade att hans
konst var förstklassig och att jag längtade efter att
visa den för hela världen. »Men han menade väl
inte att dessa gubbar och djur kostade bara 2,50
per serie.»
Han svarade att han behövde pengar — ett
vansinnigt stavat, absolut ohumoristiskt meddelande. Jag
lyckades sälja allt det han sände mig till priser, som
med all säkerhet överträffade hans djärvaste
drömmar, om han överhuvudtaget drömde. En sak
som han begärde 3 kronor för fick han 300 kronor
— — — och i den stilen. Jag medger att summan
var för liten, men det var och är icke lätt att sälja
konst. Jag höll på med detta ett par år, men reste
utrikes. Sedan fick min kamrat Hasse Zetterström
hand om honom och lyckades placera hans konstverk
på riktiga platser för pengar, som fortfarande
överträffade Peterssons mest fantastiska drömmar.
En vacker dag ett par år efter avvecklandet av
Döderhultarns och mina affärer, fick jag ett illa
stavat, men älskvärt brev från honom. Han påstod
sig stå i så stor tacksamhetsskuld till mig, att han
ville skänka mig en skulptur, en symbolisk bild av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
