Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från pokalens rand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göras bättre! Och hur eländigt blir icke varje försök
till översitteri! Om en man aldrig har fått luft under
vingarna, kunna vi ändå vara övertygade om att han
en gång drömt och kanske fortfarande drömmer om
en skönhet av samma strålglans som den som kallas
och tror sig vara arrivé.
Å, hur lika äro icke vi människor varandra! För en
gud som ser ned på vår myrstack, kunna vi icke
skiljas från varandra, alldeles som vi icke kunna
skilja stackens myror åt. Men samma skönhet omger
oss, samma underbara och oklanderliga maskineri,
samma hav ay färg, som vi ärp födda att tolka, samma
linjer, vilkas gudomligt symboliska mål ingen vet,
men vilket vi närma oss, vi som älska, allt mer och
mer, fast vi äro dömda att aldrig nå det.
Och just detta att aldrig nå är grundvalen för det
av lycka en konstnär kan känna. Han är dömd till
längtan efter lycka — det är hans förbannelse och på
samma gåhg hans hälsa och glädje. Hans lycka är
arbetet, den stege, på vilken han klättrar mot
stjärnorna, men som förlorar sig som en nålspets i
perspektivet uppåt bland moln av okonstnärlighet, av
okunnighet, av egennytta, avund, kabaler — och
skönhet.
Skulle vi inte kunna trivas här som kamrater med
samma oupphinneliga mål? Hemma böra vi väl
arbeta, men här borde vi kunna bänka oss tillsammans
under sång och glädje. Var och en skulle stiga fram
och visa vad han kan bättre än alla andra, ty varje
människa kan ju litet mera än alla andra människor
— resultatet lär ju kallas personlighetens apoteos!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
