Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tal vid en gammal fiskares grav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TAL VID EN GAMMAL FISKARES GRAV.
Den man som vi nu efter helig nedärvd sedvänja
återbördat åt jorden, vår käre vän Johan Söderman,
var icke skapad efter vanliga mått. Sedan länge
hade han lämnat den åldersgräns som är de flesta
av människors barn tillmätt och denna nåd att få
ett långt liv — inför den kände han både
tacksamhet och ansvar. Ty han hade ett barns hjärta
förenat med gubbens vishet. Barnet i honom var
glädjespridaren och gubben var försonaren, den gode,
inför vilkens själ allt tedde sig gott och rättvist,
därför att han själv menade så gott och vackert
med sitt liv. Han trodde på en högre och djupare
klarhet än människornas, och när ålderns krämpor
stundom anfäktade honom, betraktade han varje sådan
anfäktelse som ett rop på sig själv. »Jag har haft
bud efter mig», brukade han säga. Denna ständiga
förbindelse med de höga och underbara makter, som
styra våra öden, var grundtanken i hans tillvaro på
äldre dagar.
Johan Söderman var en rastlös arbetare. Han satt
icke länge stilla på samma ställe och detta berodde
på ett verksamhetsbegär, ett tvång att handla, en
längtan att vara nyttig. Denna egenskap är väl värd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:30:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/motaft/0130.html
