- Project Runeberg -  Mot aftonglöden /
149

(1944) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jultrafik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skyddande likhet med bakgrunden kan man komma ett
vilt djur inpå livet. Om mänskligheten skulle kunna
driva den skyddande likheten till sin spets, skulle
var och en tro sig vara ensam, och en gång skall
trafiken i dess högsta potens verka som en
dödstyst gående, väloljad, oändligt invecklad maskin, där
motorer och människor äro hjul och kuggar,
oklanderligt ingripande i varandra. Alla skydda sig helt
automatiskt och begreppet »swedish crossing» blir
en omöjlighet, en förnuftsvidrighet.

Vi ha nu kommit så långt även i Stockholm att
det faktiskt är säkrare och lugnare att åka än att
gå. Så småningom skola våra ben försvinna eller på
sin höjd synas som relikter i form av naglar på
sätesmusklerna. Groteskt kanske, men biologiskt
riktigt. Vi bli nog underliga, ju mer vi närma oss
fullkomligheten.

Överraskningar komma ej att finnas till för oss
med den fart utvecklingen tagit på sista tiden. Vi
skola ej vända oss om av nyfikenhet, även om några
ton dynamit skulle krevera bakom oss.

Men än finns oskulden och primitiviteten kvar på
bondvischan, åtminstone i Väddö socken.

I höstas kom jag genom skogen ut på en väg och
såg på långt håll en bonde nalkas med sävliga steg.
Jag ställde mig med en tallstam som bakgrund och
stod orörlig bara en meter från vägkanten.

Bonden gick och petade sig i näsan noga, utan
slarv, som om han sökt efter något i lilla hjärnan.
Jag stod absolut synlig, utan något framför mig,
men mina kläder hade den riktiga färgen. Då han
kom närmare, kände jag igen honom. Det var en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:30:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/motaft/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free