Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 7 —
Han var ju visst äldre än jag den tiden, men jag var lika
långt kommen i kunskaper som lian! Ett par år mer eller
mindre gjorde föga till saken, endast man hade den sanna
manliga öfvertygelsen om att kunna sprida kunskap om den
Högste. Min öfvertygelse blef plötsligt så manlig och stor att
jag nästan tårades. Här satt jag med min rika kunskap i
kyrkohistoria och grekiska och afundades Yalkola-Matti! Och då
kände jag med ens hos mig ofantliga skatter af heligt vetande,
dem jag kunde bibringa en andäktigt lyssnande åhörarskara.
Beslut och handling! Jag stod i tankarna så godt som
genast och diskuterade predikofrågan med farbror Ramsenius,
pastorn där hemma. Jag satt själfmedveten i den stora
skinnsoffan i hans rum, och gubben gick nöjd, men litet förvånad
af och an framför mig, lyssnande till mitt förslag. Han
blåste röken ur sin pipa ut i ett stort moln, och jag bolmade
tappert på ur min. Gubben försvann helt och hållet i molnet och,
likasom Herrens egen röst gärna talade ur moln i bibeln, lät
gubben nu helt tordönsaktig när han sade:
— Ja ja, — det tål att tänka på! — Det tål att tänka på!
Jag var mycket nöjd med det beskedet. Mitt anseende
inför Matti och inför sockenborna skulle jag stadga på det
mest storartade sätt, och jag såg Anna ßamsenii vackra ögon
fästa med ett egendomligt uttryck på mig, när hon kom in
och farbror själf omtalade för henne vårt beslut. Jag blef alt
fastare i sadeln, jag växte ut till en väldig Herrans tjänare inom
en minut, och min anspråkslösa Ivceistståndpunkt låg långt,
långt bakom mig i forntidens dunkel. Med Annas hand i min
gick jag till kyrkan en vintermorgon om ett par veckor, och
jag önskade bara att det funnits en orgel där, för att öka det
högtidliga vid mitt uppträdande. Jag måste slutligen nöja mig
med kantorns spruckna röst, särdeles som Anna lofvade att högt
understöda honom med sin vackra sopran. Jag hade aldrig
egentligen älskat Anna Ramsenius förut, men nu kände jag
att mitt lifs lycka var oupplösligt förenad med henne. Den
vissheten kom så plötsligt, att jag alldeles glömde min sista
„flamma" i gymnasiistaden, som jag ännu i går tillhört med
hela min glödande själ.
Det blef ett stillestånd i mina äregiriga på samma gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
