Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 18 —
att rädda sig. Det lyckades i ifvcrn så bra, att han nu fick
båda hofvama upp på isen och Matti sprang till med ett
glädjerop för att bjälpa honom vidare.’
— Se, det kan man då kalla en häst, som hjälper sig
själf! sade han stolt.
Men hästen orkade icke länge hålla sig kvar i den
ansträngande ställningen, liofvarna gledo alt närmare iskanten
igen och Mattis rop och betselryckningar voro förgäfves. Det
stackars djuret insåg sin förtviflade belägenhet fullt så väl som1
vi. I den halfljusa natten kunde jag mycket väl uppfatta hans
hjälpsökande blick, som också upptäkte mig ett stycke ifrån
och tyktes förebrå mig att jag stod där utan att företaga
något till hans räddning. Hans stora, rörliga mulvingar talade
ett starkare ängslans språk än någon människomimik, och jag
skyndade till för att föreslå Matti någon dumhet. Men
antingen nu Matti hade mindre sinne för djurens språk än jag,
eller att han tykte att hästkurer borde användas för hästar,
alt-nog, han sökte fram sin piska, hojtade ett par hjärtlösa tag,
tog hästen igen i betslet och gaf honom en svidande och hård
pigksläng. Det förtviflade djuret formligen stegrade sig i
valen, gjorde en sista stor kraftansträngning och reste sig med
mera än halfva sin svarta kropp upp på iskanten.
■ — Se så ja! Upp med dig, ditt förbannade kräk! skrek lian.
Det förbannade kräket högg framhofvarnas järnskor fast
in i isen och drog- sig långsamt upp.
— Se så ja! Det går ju! uppmuntrade Matti.
Då gaf isen till ett klagande ljud, bågnade långsamt
under hästens hofvar och gaf vika för trycket. I ett nu
räddade Matti och jag mig på den fasta iskanten, men hästen
sjönk tillbaka i sin förstorade vak utan ett ljud och utan en
frustning, likasom besluten att hällre öfverlämna sig åt det
kalla vattnet, än att fördraga flera piskslängar och hårda
tillmälen.
— Se nu är han där igen N-sade Matti. — Och där blir
han väl också, tillade han utan én skiftning i tonfallet.
— Yi måste söka hjälp, sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
