Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 19 —
Nu först sågo vi oSs omkring. Det var icke långt till
land, ock jag frågade Matti huru vi åkt in i ett så smalt sund,
där det säkert gick ström.
— Ja nå, — när hästen förde oss . . . svarade han.
— Går då vägen här?
— Kan jag veta det, mera än ni?
— Har du kört vilse då?
— Vi måtte väl ha gjort det, efter jag ingen väg ser.
— Du har sofvit — hva?
— Det har ju herrn också gjort.
Nu begynte hästen flämta starkt i vattnet, och Matti
tog fimmelstängerna för att se om de riikte tvärs öfver vaken.
Det gjorde de lyckligtvis, och om en stund hade han
fastbundit dem vid bukgjorden, så att de buro upp hästen, utan att
den behöfde anstränga sig med simmande.
— Om det skulle hjälpa att ropa på hjälp, sade Matti
sedan och sände ut ett tämligen mildt skri i vinternatten.
— Nej, gå då hällre och sök hjälp du, så skall jag skrika,
föreslog jag.
— Här måtte nog bo folk, någonstans i närheten,
förmodade han. Jag tykte jag såg ljussken en stund innan vi
åkte in, och en häst har nog alltid sina märken att gå efter,
om den förvillar sig. Voj, voj, att jag alls gaf mig ut på den
här färden!
— Ja nå, — gå nu och se efter, så skall jag skrika. Och
jag upphäfde det mest" infernaliska, vrålande läte jag hade i
strupen. Det gaf ett hemskt eko på andra sidan sundet,
hästen tystnade med sitt flämtande i vaken och såg sig om för
att so hvad vi hade för oss. Matti gaf sig i väg utåt sundet
för att taga en öfverblick af ställningen, och jag tog mig för
att klappa och lugna hästen, alt medan jag då och då hof
upp "de förfärligaste skrän, som gjorde hästen än oroligare
och väkte min egen slumrande inbillning till lifs, så att jag
slutligen skrek med värklig inspiration som i lifsfara. Matti
hade förminskats till en svart punkt ett godt stycke borta på
isen och jag tykte mig höra att han ropade något. Jag
ansträngde mina öron och uppfattade slutligen:
— Huru mycket kan klockan vara?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
