Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny fransk författare, Marcel Proust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armarna längre ut, vidgade famnen för att också få rum för de nya.
Inte behövde en yngling i Sverge ta parti, honom stod det ju fritt
att pröva alltsamman och välja vad han tyckte om...
Så har det gått i årens lopp, man har läst, kanske en smula på
måfå, dock sett till att det bästa kommit med. Emellertid faller
det sig ingalunda lätt att över denna vidsträckta läsning draga nagot
nät av gruppskiljande gränser — man får inför denna oregerliga
mångfald trösta sig med att också fransmännen själva komma till
korta, när det gäller att inpassa sina romandiktare i fack och tydligt
som kartfloder teckna hur ”strömningarna” löpa. Utan anspråk på
fullständighet eller någon systematisk stränghet, torde man likväl
vara i stånd att hos åtskilliga av de författare, som höja sig över
den stora massan, påvisa drag, vilka tyda på inbördes frändskap och
samhörighet med någon av de stora typiska litterära idéerna. Så
t. ex. finner man hos brödraparet J.-H. Rosny många för den gamla
naturalismen utmärkande drag, låt vara att deras ämnesval gått
ända från förhistoriska scener till de revolutionära rörelserna för
dagen (La vague rouge), deras synpunkter än varit den
inträngande psykologens, än samhällsskildrarens, med vetenskaplig
metod. Samma linje följer Paul Brulat, knappast känd här hemma
annat än genom enstaka tidningsnoveller, trots sin betydande
alstring, sin ärligt manliga typ. I stort sett få väl också de båda nu
döda, Mirbeau och Huysmans, sägas ha livet igenom bevarat den
prägel de mottagit på den tiden, då Zolas unga krets enade sig om
att utge novellsamlingen Les soirées de Médan.
Jämsides med den naturalistiska linjen löper tendensromanens,
vare sig denna, såsom hos bröderna Paul och Victor Margueritte, hos
Marcel Prévost, hos Edouard Rod, i vissa stycken hos Paul Bourget
(Le Disciple) åtar sig pedagogiska uppgifter eller blir vad man
kallar ”bildningsroman”, eller ock, såsom fallet stundom varit med
Maurice Barres, sedan han frälsats från jag-dyrkan och den
konstlade skönheten i Bérénices trädgård, gått i den
fosterländska väckelsens tjänst. Den stora floden delar sig, man kan säga
till ett vidsträckt delta, vars urkälla dock är omisskännlig: en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
