Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny fransk författare, Marcel Proust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Combray, en liten stad, till hälften by, går en gosse och undrar,
söker finna sig till rätta och så gott han förmår stå emot det
välmenta tvång de äldre lägga på hans ömma och känsliga själ. Han
uppväxer ensam bland gamla, som finna det självklart att han skall
danas efter dem. De åter dana sig blott efter sig själva, de följa
sina tycken, de låta sin natur få sin rätt inom skrankorna av en
uppmärksam, förnäm, ytterst känslig konvenans. De framstå som
original, dessa människor, med utpräglade särdrag, beundransvärda
i sin mjuka, välgjutna form, kuriösa, en smula löjliga ibland, svepta i
ett lysande dis... som träden hos Corot.
När det regnade — står det att läsa — drog familjen sig in i
lilla salongen efter middagen, alla utom mormor, som fann att ”det
är för bedrövligt att stänga in sig, när man bor på landet”, och som
ständigt när det regnade stort hade meningsbyten med min far, som
då skickade mig till min kammare för att läsa, i stället för att låta
mig stanna ute i det fria.
”Det är inte på så vis ni gör honom hårdför och stark” — sade
mormor nedslagen — ”så liten han är och så innerligt väl i behov
att hämta krafter och stålsätta viljan.”
Min far ryckte på axlarna och undersökte barometern, betagen av
meteorologien, medan mamma varsamt undvek alla buller som kunde
störa, i det hon gav honom en blick, full av vördnad och ömhet, men
dock inte så skarp som om hon sökte tränga in till hans
överlägsenhets mystär... Mormor höll sig ute i alla väder, också när regnet
öste ned och Françoise brådstörtat flyttat in de dyrbara korgstolarna
för att de inte skulle bli våta. Hon sågs vandra genom den tomma
trädgården, där regnet skvalade, och hon lyfte sina orediga grå testar
från pannan för att liksom bättre kunna insupa hälsoångorna från
vind och regn. Och hon sade:
”Äntligen kan man få andas!”
Familjelivet förlöper enformigt, det skiftar blott i små nyanser,
av vilka en stor del komma igen med ett slags enformighet av andra
graden. En av dessa omväxlingar bestod däri att Françoise på
lördagen gick till torget, varför familjen intog sin stora frukost en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
