Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny fransk författare, Marcel Proust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intellektuella banorna i dåtidens Frankrike återspeglas i skönhetens
form. Blanka vattnet, som kastar tillbaka ett vidsträckt och
skiftande landskap i hela dess storhet, behöver visst icke därför vara
mycket djupt — man dyrkar magien i denna släta förrädiska yta, det
skenbara överdåd, som inför våra ögon fördubblar ett skådespel, vars
kraft och behag vi redan en gång beundrat. Den espri Marcel
Proust besitter tjusar, kan det sägas, genom ett trolleri av liknande
art. De känslosätt och tydvanor, de böjelser till estetisk och sedlig
förfining, som haft framgång i det forna Frankrike, spegla sig med
en viss självbelåtenhet i detta verk, filosofien, ja själva vetenskapen,
den experimentella psykologien föres oss inpå livet, manas fram,
inte klumpigt och tungt, som i vissa romaner för ett fjärdedels sekel
tillbaka, utan i förtunnad form, skickligt folkliggjorda.
På så vis blir det som först slår an vid denna bok författarens
”kultur”, en bländande och ödesdiger kultur, spröd och skiftande —
en tjusning, en våda hos all dekadent litteratur, ty i den smälter ut
allt vad personlighet heter, och konstens värdighet går under däri
och ”försjunker till skenbilders ljugande behag”. Herr Maury vill
göra gällande, att Marcel Proust går på en förrädiskt frestande och
farofull väg — ifall man förutsätter, att han överhuvud vill nå en
skapares ära, inte enbart och enkelt den egoistiska njutning estetiska
förströelser ge. Hur kommer hans mogna ålder att bli? — frågar
kritikern till slut.
Författaren hotas — det måste man vidgå — av esteticismen, med
allt dess vetande om konsten, som övergår vad diktaren känner om
livet. Han kan betecknas som estet — åtminstone sådan han ter sig i
denna bok, vilken dock, efter vad jag redan erinrat om, måste tas som
det brottstycke den är — han är estet på grund av sin förfining,
sin äkta eller låtsade oskyldighet, med sina minnen, sin stofilighet
ibland, en estet, som samtidigt tjusar och bedrar oss, den utsökte,
den skojige esteten i all sin förfärlighet...
Skall han kunna besvärja detta spöke?
För egen del har jag hellre velat låta någon annan säga just det,
som gör att min beundran för Marcel Proust inte kan bli högljudd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
