Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl och Alegast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grannskap och nådde efter någon tid fram till
kojan i skogen, där de äntligen fingo vila ut
efter alla sina ansträngningar.
På morgonen, då de redo sin färde, kvarlämnade
de i stugan allt det guld och silver,
som de rövat från den falske greven, och lönade
på så sätt kojans fattige ägare för den
gästfrihet, som de åtnjutit. Fram mot middagen
stannade de vid den borg, där Karls moder
härskade. Den unge konungen hoppade då av
hästen, lämnade tyglarna åt Alegast och gick
ensam in i salen till sin moder, men hon
förundrade sig högeligen över att se honom komma
ensam, ty på den tiden plägade konungar och
höga herrar endast färdas i stort sällskap. Då
hon såg honom hava blott en enda följeslagare,
frågade hon honom, vilken denne var, och Karl
svarade då:
— Det är Alegast, min bäste vän och kamrat.
Då drottningen hörde detta, befallde hon
genast sina tjänare taga hästarne ifrån honom och
föra honom in i salen. Men då Alegast kommit
in, vände han sig till Karl och frågade:
— Är det din mening, Magnus, att vi skola
stanna här över natten?
— Varför, sade drottningen, kallar du honom
Magnus, och vet du icke, att hans namn är
Karl?
— Namnet Magnus, svarade Alegast, bar han,
då han var i sin fiendes borg, och än har han
icke befallt mig att giva honom ett annat.
— Ja, sade konungen, så hette jag verkligen,
då jag sist var ute och stal tillsammans med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
