- Project Runeberg -  Sveriges medeltidssagor berättade för barn /
22

(1912) Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl och Alegast

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mitt i hallen, och runt omkring denna höjde
sig en skog av mindre kolonner, vilka icke
tjänade att stödja något, utan endast uppburo
praktfulla bildstoder av guld, silver, brons och marmor.
Dessa bildstoder föreställde lekande barn, vilka
sträckte händerna mot varandra, och voro så väl
gjorda, att de sågo ut som levande väsen. Alla
hade de ett horn i munnen, i vilket de blåste.
Över allt detta förundrade sig kejsaren högeligen,
och han började allt livligare känna med sig,
att hans drottning talat sant. Men snart
fick han anledning till en ännu livligare
förvåning.

Kolonnerna voro ihåliga, och utifrån spelade
vinden in i dem och ut genom bildernas horn.
Dessa gåvo då melodiska toner från sig, så att
det klingade som från de fagraste strängaspel.
Men snart ökades vinden och övergick till storm,
och då började det att dåna i salen, så att det
lät som i en kvarn. Allt efter som vinden
ökades, började även golvet att snurra runt
såsom ett kvarnhjul, och slutligen blevo ilarna så
häftiga, att frankerna hade svårt att längre stå
på sina ben. De tänkte, att deras sista stund
var kommen, och sökte fåfängt att öppna dörrarna
för att störta ut från detta farliga härbärge.
Men i det samma kom konung Hugo in i salen
och bad dem småleende icke vara förskräckta
för en dylik småsak, som ju ingenting betydde
för så tappra män. Mot kvällen — sade han
— skulle nog stormen mojna av, och knappt
hade han yttrat dessa ord, förrän det åter blev
lugnt och stilla. Frankerna skämdes då för sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:31:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/msagor/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free