Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl och Alegast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Villifer endast log, viss om att ängelen
skulle hjälpa honom så, som han redan hjälpt
hans vän Oliver. Därpå gick han fram till den
väldiga kulan, lyfte den med en hand, som om
den varit lätt som en vante, och slungade den
mot slottsväggen, så att hela byggnaden vacklade
och det uppstod en remna tio gånger så stor
som han utlovat.
Då konung Hugo såg detta kraftprov, blev
han som man kan förstå icke glad till sinnes.
Hans vackra slott var förstört, och han började
frukta för, att dessa främlingar kunde vida mera
än han trott dem om. Men ännu ville han ej
giva vika, utan kallade fram ärkebiskop Turpin
och bad denne nu utföra det konststycke han utlovat.
— Som du önskar, svarade ärkebiskopen.
Med Guds hjälp skall floden nog stiga.
— Därpå gick han ned till stranden, föll
där på knä och bad om himlens bistånd, stod
så opp, sträckte ut sina händer och signade
vattnet. Och se! då skedde ett stort under, ty älven
började bubbla och så småningom höja sig ur
sin fåra. Sedan tog den vägen över åkrar och
ängar och strömmade i rasande fart mot huvudstaden,
där den snart fyllde alla gator och hus,
så att den största förskräckelse uppstod bland
alla innevånare. Konung Hugo själv förlorade
alldeles besinningen och flydde upp på det högsta
tornet i slottet för att sätta sig i säkerhet. När
han såg ner, varsnade han Karl och dennes
paladiner stå under ett oljeträd, dit vattnet ännu
ej nått fram. Han ropade då jämmerligen till
dem och bad om hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
