Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Broder, sade då Oliver, det blir en ojämn
strid. Hedningarna äro talrika såsom sandkornen
och vi äro få. Blås därför i ditt horn, ty ännu
kan kejsaren höra hornlåten, och när han hör
denna, vänder han om, och vi äro räddade.
— Det förbjude Gud! Aldrig skall jag
begära hjälp. Förr vill jag bloda min klinga ända
upp till fästet, än att någon må säga, att jag
för dessa hedningars skull låtit mitt horn skalla
till undsättning. Fransmännen skola slåss såsom
det höves kristna riddare, och saracenerna skola
vika för dem.
— Överdåd är icke mod, och du kommer
att ångra dig, men jag skall icke längre bedja
dig. Döden har jag aldrig fruktat och gör det
ej heller nu. Må vi då strida! Tyvärr kämpa
de våra i dag för sista gången.
Därpå räckte de varandra handen, kastade
sig i sadeln samt redo fram till truppen och
ordnade denna för att mottaga anfallet. Även
ärkebiskop Turpin sporrade sin häst, red fram
till deras sida samt vände sig till den franska
hären och sade:
— Ädle herrar, på den post, där vi nu stå,
har kejsar Karl ställt oss, och det är vår plikt
alt icke övergiva den, utan dö för vår kejsare
och till värn för kristenheten. Hedningarnas
skaror äro över oss, men innan striden börjar,
låtom oss bedja Gud om förlåtelse för våra
synder.
Vid dessa ord stego fransmännen av sina
hästar, föllo på knä och biktade sig. Men Turpin
sträckte ut sina händer, välsignade dem i Herrans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
