Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sju vise mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Gott, gören det och tänk på, att mitt
liv beror av eder klokhet.
Med dessa ord skildes de, och Diokletianus
red vidare, åtföljd av ett ansenligt antal riddare.
Då han mötte kejsaren, som med stort följe
ridit emot honom, stego båda av sina hästar, och
Pontianus omfamnade sin son, kysste honom och
grät av glädje över att hava fått honom åter.
— Min son, sade han, var hjärtligt
välkommen! Många och långa år hava förflutit, sedan
jag såg dig sist. Säg mig nu, huru du haft det
under hela denna tid, och är du belåten med de
lärare, jag givit dig?
Men Diokletianus böjde blott på huvudet,
såg ned på jorden och teg. Kejsaren visste icke,
vad han skulle tro om denna besynnerliga
tystnad, men ville icke i så mångas närvaro spörja
honom vidare. Först då de kommit in i palatset,
upprepade han sin fråga till prinsen, men denne
böjde liksom förut blott på sitt huvud, såg mot
Jorden och teg. I det samma kom kejsarinnan
in, åtföljd av sina hovdamer.
— Är detta, sade hon och vände sig till
kejsaren, eder son, efter vilken jag så mycket
längtat?
— Ja, svarade kejsaren, men jag vet icke,
vad som kommit åt honom. På alla mina frågor
erhåller jag intet svar, och det ser nästan ut,
som om han förlorat förmågan att tala.
— Nå farligt är det väl heller icke. Lämna
honom blott åt mig, så skall jag nog förstå att
återgiva honom tungans bruk.
Hon fattade honom därpå vid handen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
