Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han anser lämpligt. Gärna vill jag stå eder till
tjänst, men vid detta barns dop må värdigare
läppar än mina uttala de heliga orden.
Rådet syntes greven gott och han beslöt att
vänta med dopet. Först då gossen blivit två
år gammal samt så stark och härdig, att han
kunde utstå en resas vedermödor, satte greven
honom på sadelknappen framför sig och begav
sig iväg till Rom. På vägen stannade han i
en stad vid namn Lucca, och där träffade han
i härbärget en riddare av Bericano, som i samma
syfte som han begav sig till Rom. Även
riddaren av Bericano hade fått en son, vilken han
ville föra till Rom, på det att denne där av
påven måtte erhålla det heliga dopet. Men det
märkliga var, att grevens och riddarens söner
voro födda på samma dag, voro av alldeles samma
storlek och varandra så lika, att fäderna själva
endast med svårighet kunde skilja de båda gossarna
från varandra. Detta syntes greven och riddaren
såsom en försynens vink om, att de båda barnen
voro bestämda för varandra i livet, och de
beslöto därför att gemensamt tillryggalägga
återstoden av vägen. Därunder blevo de båda
smågossarne bekanta med varandra, och det dröjde
ej länge, innan de voro så goda vänner, att den
ene icke kunde vara från den andra. De åto
vid samma bord, drucko ur samma bägare och
sovo om natten i samma säng. Nå späda de
än voro, så lovade de varandra dock en evig
vänskap, och detta löfte bekräftades även av
deras fäder.
Till slut kommo de fram till Rom. Greven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
