Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inom ett ögonblick lågo de båda vännerna
i varandras armar, och det blev en glädje, som
aldrig ville taga slut. De förnyade nu sina löften
om en trofast vänskap samt redo gemensamt till
den gamle grevens av Alvern slott, där de i
flera månader vistades utan att kunna slita sig
från varandra. Till slut sade Amicus:
— Min gode vän, vi hava nu efter långa
år åter råkat varandra, och den vänskap, som
våra fäder i vårt namn utlovat och vi nu själva
beseglat, kan icke mera rubbas, utan skall för
visso vara under hela vårt liv. Men vi hava
också andra plikter. Då jag gifte mig, erhöll
jag väl tillstånd att draga ut i världen att söka
efter dig, men nu, då jag återfunnit dig, är det
min skyldighet att återvända till min maka.
Jag tager därför farväl av dig, dock blott så
vida du giver mig ett löfte, att vi varje år åter
skola råkas för att tillbringa några månader
tillsammans.
— Det löftet giver jag dig av fullaste hjärta.
Om ett år träffas vi åter! Vad mig beträffar,
har jag tänkt att draga till kejsar Karl Magnus
i Paris för att hos honom taga anställning.
— Bättre skola kan en ung riddare aldrig
få, men vakta dig väl för hovlivets försåt och
tro icke alla fagra ord, som sägas dig. Det är
många, vilka synas som våra vänner, men som
dock till slut visa sig såsom våra fiender.
— Var lugn, jag är icke så oerfaren som
du tror och skall nog reda mig.
— Så hoppas också jag. Men skulle du
komma i något trångmål, ur vilket du själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
