Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När han sagt detta, bleknade Amelius och sade
för sig själv:
— Han var en gång redobogen att låta sitt
liv för mig. För mig har han vedervågat sin
själs frälsning, och för mig har han genomgått
spetälskans alla lidanden. Han har varit mig
trogen intill döden. Huru kan jag då äga rätt
att övergiva honom? Är det icke skrivet: allt
det I viljen människorna skola göra eder, det
gören I ock dem? Vi kan Jag då tveka att för
honom offra allt, som är mig kärt i livet?
Hans beslut var nu fattat och han begav sig
till sin kammare, där hans hustru och barn sovo.
Då han kommit dit, väckte han upp sin maka
och bad henne gå i kyrkan att bedja för honom.
— Gå, sade han, och bed för en olycklig,
som väl behöver dina böner.
Emedan hon var van att i allt lyda honom
utan någon invändning, steg hon upp och
avlägsnade sig. Då Amelius således blivit ensam,
gick han fram till bädden, där de båda gossarna
sovo, och betraktade dem länge tyst. De lågo
med armarna om varandras halsar och logo i
sömnen. Men då den olycklige fadern såg detta,
lutade han sig ned över sängen och grät
bitterligen.
— När, suckade han, fanns det väl förut
en fader, som själv nödgades att dräpa si sina egna
barn!
I detsamma vaknade de små, sträckte sina
händer mot honom och logo. Men han kysste
dem och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
