Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Stackars barn! I len och veten icke, att
glädjen i detta hus nu för alltid vändes i sorg.
Därpå drog han sitt svärd och högg av deras
huvuden. Sedan han samlat deras blod, lade han
dem åter tillrätta i bädden, så som de slumrat
förut, och begav sig tillbaka till Amicus.
— Se, sade han, jag har nu offrat för dig
mera än mitt eget liv. Bliv nu åter helbrägda.
Med dessa ord beströk han honom med blodet,
och i detsamma stod Amicus upp frisk och sund.
Därpå klädde Amelius honom i sina dyrbaraste
kläder och så begåvo de båda vännerna sig till
kyrkan att gemensamt tacka Gud för det under
han låtit ske. I kyrkan träffade de grevens
hustru, som nu icke längre kunde skilja dem
båda åt och som därför måste fråga, vilken av
dem som var hennes make.
— Jag är Amelius, svarade greven, och
denne är min gode vän Amicus, som nu blivit
botad från sin spetälska.
— Men huru har detta kunnat ske?
— Spörj icke, svarade Amelius och suckade,
utan böjom oss för Guds bud.
Då de i kyrkan förrättat sin bön, vände de
åter hem, men grevinnan, som såg Amelius tysta
sorg och icke kunde förklara denna, frågade
honom:
— Skola vi ej hämta hit våra barn, att de
må glädja sig med oss?
— De sova i ro. Stör icke deras sömn.
Men själv smög han sig till deras kammare
för att ännu en gång få kasta en blick på deras
kära anleten. Då blev han vittne till ett nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
