Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ne hann komma, slog Thorssons sista timme. Han hade
givit Ivar sitt guldur, som hängde över sängen, i det han
med matt och otydlig röst sade:
»Stackars gosse, förlåt din fosterfar, som aldrig tänkte
på ... att han kunde dö så snart... och nu lämnar dig ...
som han gör. Gud vare ... med dig ... Glöm ej din .. .
mästare ... Hedra honom ... genom att bliva en ...
duglig arbetare.»
Ensam, utan hem, utan namn, utan beskydd, utan alla
tillgångar, fann den ödsliga novembernatten, samma dag
mästaren jordades, Ivar ännu kvar på fosterfaderns grav.
Greta, Thorssons enda lagliga arvinge, hade på ett ganska
bestämt sätt givit Ivar tillkänna, att han icke fick stanna
i huset längre än till begravningen var förbi.
Bekymmers-lös om vart han skulle taga vägen, hade hon blott en
önskan, den att bliva av med honom och sålunda taga hämnd
på den förhatliga »barnhusungen».
Vinden tjöt kring gravarna och ruskade de avlövade
trädkronorna på kyrkogården; men Ivar var känslolös
därför och satt kvar på den igenkastade graven, med huvudet
stött i händerna, alldeles försjunken i sin sorg, glömmande
allt, utom den. Hur länge han hade blivit sittande så,
ät ovisst, om ej ett kraftigt slag på axeln och dessa ord
återväckt honom ur det sorgsna grubblet:
»Icke går det an, Ivar, att sitta längre här på graven och
i ett sådant väder.»
»Åh, är det ni, Stångbom», sade Ivar och reste sig upp.
»Visst är det jag, fastän du och jag icke varit
synnerligen goda vänner, så tycker jag nu att det är stor synd
om dig», sade Stångbom med ett illslugt leende, som skulle
föreställa medlidsamt. »Jag skulle gärna göra dig en
tjänst, och därför ville jag fråga om du, som är utan hem,
tills vidare ville dela mitt kyffe. Jag skall själv höra mig
om efter en plats, och då kan det ju hampa sig så, att du
kan få en med på samma ställe. Nå, se så, säg fort, anstår
dig mitt förslag?»
Ivar räckte Stångbom handen, utan att kunna svara, så
upprörd var han.
»Det är skam att du, en pojke, skall pipa och sörja som
du gör. Kom nu så gå vi och taga oss en duktig sup, det
brukar stärka kroppen och liva själen.» Stångbom tog
Ivar under armen och drog honom med sig.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
