Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Herr Axelhjelm, ni är oförlåtligt lättsinnig.»
»Möjligtvis har ni rätt. Jag är ej fallen för dispyter ;
men på tro och heder kan jag försäkra er, att man måste
vara mer än lovligt pedantisk, för att icke finna det där
äventyret muntert.»
»Då är jag verkligen pedantisk. Ah! När jag betänker
att —» Constance hejdade sig och tilläde stolt: »Dock,
varför tala därom. Kanske, till er egen heder, vet ni ej
huru mycket ont ert lättsinne framkallat; och om ni visste
det, skulle ni, med er karaktär, ändå ej förstå det.»
Constance böjde på huvudet till avsked och avlägsnade sig.
Kurt lät henne gå. Under det han i tankarna höll följande
monolog, roade han sig att kasta småsten i vattnet.
»Jag tror, vid min ära, att hon vill inbilla mig det jag
krossat ett hjärta!» Han smålog. »I så fall, var det ett
mycket lätt vunnet och krossat hjärta. Hela
kärlekshistorien innefattades i en tidrymd av — tjugufyra timmar. En
sådan där feberfantasi inom känslornas värld går vanligtvis
såsom den kommer, lämnande varken smärta, saknad eller
minne efter sig. Flickan är romanesk och därför måste
hon, å sin väns vägnar, göra något ofantligt stort av ett
lappri. Vinsten blir dessutom den, att hon får ett skäl att
hata mig. När kvinnan icke är upptagen av kärlek, måste
hon avsky. Rika och sysslolösa fruntimmer skola
nödvändigt hava något att förströ sig med. Men jag var ändå
alltför beskedlig, som lät henne komma undan för så gott
pris. Vid min ära, är jag icke tvungen att taga revanche!»
Kurt steg upp och tog av på en av sidogångarna, så att
han skulle kunna genskjuta Constance, vilket han även
lyckades att göra.
»Ni ser väl att ödet icke vill det våra vägar skola skiljas,
efter de nu åter sammanstöta», sade Kurt och lyfte på
mössan. »För övrigt är ni skyldig mig en förklaring...»
»Över vad?»
»Över er anklagelse att jag är lättsinnig.»
»Ni medgav det själv.»
»Jag sade: möjligt att så är; det var ett negativt
medgivande. Det var icke heller om mig jag önskade tala,
utan om er. Ni har framkastat en anklagelse emot mig;
tillåt därför att jag nu gör er en fråga. Säg mig, vad
namn ni vill giva åt ert uppförande i går? Först
sysselsätter ni er uteslutande med herr Lange, så blir ni stött på
honom, för Gud vet vad, och då visar ni mig en välvilja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
