Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vackra tonfall läste högt och tydligt följande gudomliga
ord, som vi kristna så lätt glömma:
»Kan du säga till din broder: håll, jag vill borttaga
grandet, som är uti ditt öga; och du ser icke själv bjälken
uti ditt eget öga? Du skrymtare, tag först bort bjälken i
ditt öga, och se sedan till, att du kan utaga grandet, som
är i din broders.»
Med upprörda känslor lyssnade Constance. Det föreföll
henne liksom de orden varit skrivna just för henne. Hade
hon icke denna afton känt sig sårad, därför att man sagt
henne ett fel, och likväl, — huru lätt hade hon icke att se
andras!
När läsningen upphört, kvarstod den unga flickan
orörlig, för att lyssna på rösterna i sitt inre. Kristi anda hade
stämt hennes stolta hjärta så milt. Hon hade velat bedja
Jacobo om ursäkt för sina utfall och tacka honom för det
han fäst hennes uppmäksamhet på ett fel, som var i
ögonen fallande. En känsla av ödmjuk och sann ånger
uppfyllde hennes bröst, och hon erkände inom sig, att hon icke
alltid var vad hon borde vara, nämligen en verkligt mild
kvinna. Hade Jacobo i detta ögonblick sett Constance, där
hon stod med det ödmjukt sänkta huvudet och det veka
ansiktsuttrycket, skulle han icke kunnat säga att hon liknade
ei\ amazon.
Ljudet av steg inifrån stugan förmådde henne att draga
sig något tillbaka. Detta skedde alldeles lagom, ty Bengt
trädde ut, rökande en liten snugga.
»Hå kors, se fröken», sade smeden och avtog mössan.
»God afton, mäster Bengt, jag kom hit för att få höra er
sjunga», sade Constance milt och räckte honom sin vita
hand.
»Åh, det är fälle ingenting att höra för en fin fröken»,
svarade Bengt, »men skulle icke fröken vilja sitta ned?»
Constance satte sig på den lilla grönmålade bänken
utanför smedens stuga.
»Vad de här arbetarboningarna äro vackra», sade hon.
»De äro så gott som nya.»
»Jo, jo, men. De äro uppbyggda sedan patron Lange
tillträdde Åkersnäs. Han lät jämte fabriken även anlägga
arbetarboningar, så att folket skulle slippa bo i eländiga
kyffen.»
»Är även denna uppförd av herr Lange?»
»Nej, se fröken, det har varit på så vis, att först så bodde
även jag där borta vid fabriken, i ett av husen, som äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
