- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
85

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Constance pratade ännu en stund med Bengt. Han
redogjorde för allt vad som rörde fabriken. Hon fick veta att
Lange inrättat ett bibliotek, ur vilket varje arbetare ägde
rättighet att få låna hem böcker och tidningar. Han
hade sålunda även sörjt för deras upplysning. Noga var
han, att varje arbetarefamilj skulle äga sådana böcker,
som ingåvo dem sann kärlek för religion, sedlighet och
upplysning.

Lange handlade efter den grundsatsen, att icke någon
ekonomisk förkovran vinnes, utan moralisk förädling och
förståndsodling.

Solen hade gömt sitt ansikte i västerns famn och
afton-rodnaden kastat sin mantel över himlavalvet, då Constance
tankfullt vandrade hem från smedens enkla boning. Vad
hon där lärt, gav rika ämnen till reflektioner.

Om denne man, som genom verksamhet skapat så
mångens lycka och utkomst, jämte sin egen, vore stolt över sig
själv, ägde han ju full rätt därtill. Över vad bör man vara
stolt, om ej över det goda och nyttiga man uträttar.
Honom hade hon anklagat för pedanteri och egenkärlek,
därför att han älskade livets allvar, framför dess dårskap. Det
var därigenom han tillvunnit sig den aktning och det
anseende han åtnjöt. När hon sedan övertänkte sitt
ändamåls-lösa liv och jämförde det med hans, framkastade Constance,
för första gången i sitt liv, den frågan: »Över vad är väl
jag egentligen så stolt?»

Hovslagen av en häst störde henne i denna självprövning,
En ryttare kom henne till mötes. Det var Jacobo. Då han
hunnit fram till Constance, höll han in hästen och hoppade
av.

»Man är orolig på Kungsborg över frökens långa
promenad, och alla hava mangrant begivit sig av på vägen till
Sturesjö. Man trodde att ni fått det infallet att gå dit.»

Ögonblickligen voro de milda intrycken bortblåsta, och
åter uppstod en egen, harmfull känsla vid Jacobos ord: »alla
mangrant». Det ville säga alla utom han. Constance
svarade :

»Sannerligen jag vet varför alla ’mangrant’ skulle
behöva gå ut och söka mig. En så här vacker sommarafton
borde mitt uteblivande icke kunnat oroa någon.»

»Så tyckte även jag, i synnerhet som en var bör känna
edra vanor. Jag var dessutom förvissad, att de icke skulle
träffa er på vägen till Sturesjö, men att jag däremot med all
säkerhet skulle göra det.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free