- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
89

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

endast under dessa stunder hon kände att hon levde. Hon
strövade omkring i skog och mark, eller ock log hon och
drömde, med blicken följande de bortilande molnen. Andra
ögonblick satt hon fördjupad i läsningen av någon
spökro-man eller berättelse från medeltiden.

En dag under det hon tog sig en fristund från mamsell
Debrés uppsikt och Constances ömma oro, fördjupade hon
sig i skogen. Kommen till en liten avväg, såg hon på
avstånd en liten koja. Så fort hon fick ögonen på den, ville
hon se hur denna såg ut. Just som hon skulle utföra denna
sin önskan, fästes hennes uppmärksamhet vid ljudet av
häftiga snyftningar, vilka kommo ifrån andra sidan av en stor
buske, som stod vid vägen: Hon hörde ett barns röst säga:

»Så olycklig jag är; det går aldrig väl. Jag törs icke
gå hem till mor, för ho’ blir så bedrövad. Herre Jesus,
hjälp mig!» Dessa förtvivlans utrop åtföljdes av häftiga
snyftningar.

»Kära Janne, icke skall du misströsta», sade en annan
röst. »Ingen rår för olyckan; och en olycka var det att du
tappade penningarna. Jag skall taga mina sparpenngar
och nu genast giva dig igen en del av det du förlorat. Det
övriga ska du få litet längre fram, men det är icke värt du
säger, att det är jag som hjälpt dig.»

»Du är allt bra beskedlig, kära Ivar», svarade barnrösten,
betydligt lugnad och utan snyftningar. »Vem skulle kunna
tro det om dig? Du, som är ansedd för att vara så elak och
hava gjort så mycket ont.»

»Ivar, mördaren», mumlade Olga, och i nästa ögonblick
var hon på andra sidan om busken, där hon fann Ivar och en
gosse om tio år. Olga gick med beslutsamhet fram till den
lilla Janne, sägande:

»Du skall ingenting taga av den där gossen för det skulle
endast bringa dig i olycka.» Olga var så rädd att rösten
darrade; men hon ansåg för sin plikt att rädda det stackars
barnet ifrån beröringen med Ivar. Hade icke hennes gamla
amma berättat, huru hon med egna ögon sett Ivar smyga
in till den mördade gumman? Dessutom hade Nora sig väl
bekant, att smeden icke dött någon naturlig död, utan att
Ivar haft sin del även däruti.

Allt sedan Olga och Ivar sammanträffade på
kyrkogården, hade Nora, hennes amma, roat Olga med dessa
upprörande berättelser om den ryslige smedgossen, som på ett
så obegripligt sätt blivit försatt på fri fot. Flickan hade,
rysande av fasa och med detta på en gång plågsamma och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free