- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
91

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Efter glädjen kom likväl tanken på hemvägen och därvid
kände Olga sitt mod svikta. Ivar kunde ju ligga i försåt
i skogen. Det föll henne in, när hon stod utanför stugan.
Hon tvärstannade; men ögonblicket därpå fortsatte hon
vägen, fullt besluten att trotsa faran. Hon ville icke, och
hon skulle icke vara rädd. Med den föresatsen fortsatte hon
vägen, görande i sin fantasi den mest upprörande roman
över sin hemfärd, Olga hade till sin stora förvåning gått
igenom hela skogen, utan att se en skymt av Ivar. Hon
kände sig litet missnöjd över att gå miste om hela den scen,
hon så livligt målat. När hon skulle lägga handen på
järngrinden till parken, öpnades den av en gosse. Hon hade
framför sig — Ivar. Olga var nära att skrika till vid
hans åsyn.

»Fröken behöver icke vara rädd», sade Ivar. »Jag
tänker varken göra fröken eller någon annan något ont; men
jag ville bara säga, att det icke är rätt att skrämma upp
barn och andra för mig. Fröken kan fråga patron Lange,
hos vilken jag arbetar, om jag är någon farlig människa.
Icke kan fröken vilja göra mig ont med att tala om sådana
saker, som fröken icke känner?»

Olga betraktade Ivar, under det han talade. Då han
tystnat, sprang hon med bevingade steg förbi honom, utan att
säga ett ord. Han blickade en stund med sorgset uttryck
efter henne, därpå slog han hårt igen grinden och
mumlade:

»Min mästare hade rätt, det är bara elände med
adels-folket. Usch, så elaka de äro!» Ivar återvände långsamt
hem, och Olga ilade upp till Nora.

»Herre min skapare, vad fattas henne, mitt lilla hjärta»,
sade Nora, när Olga slog upp dörren och kom insättande,
liksom hon haft en hel här av förföljare i hälarna.

»Kära, rara, snälla Nora! Du kan icke tro vilken ryslig
händelse jag överlevat!» utropade flickan och slog armarna
om den gamla kvinnans hals. »Jag förstår icke själv att
jag är här med livet.»

»Vad i all världens dagar säger hon, barn? Har hon
råkat ut för ett farligt djur kanske?»

»Mycket, mycket värre; jag har träffat den där
mördaren, gossen, som slog ihjäl gumman och smeden, om vilken
du berättade så hemska saker.» Och nu förtäljde Olga hela
händelsen. Nora berömde hennes handling, och förmanade
henne att nogsamt akta sig för den gossen, som, enligt
hennes förmenande, stod i direkt beröring med den onde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free