Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördom, även i ett barns själ, kan spela, och huru mycket
ont som kan utgå därifrån. Det var svårt att reparera
vad Olga, ledd av sin fantasi och Noras impulser,
framkallat; detta insåg Constance. För att trösta systern lovade
hon att försöka göra det onda gott igen, och lugnad av
detta löfte insomnade Olga.
Sedan systern gått och lagt sig, kvarsatt Constance och
blickade drömmande ut i sommarnatten. För hennes själ
framstod aftonen på Åkersnäs, och då tyckte hon sig se
ett par strålande ögon, som varmt och ömt sågo djupt in
i hennes.
»En enda gång vill jag åter se detta uttryck i hans blick»,
viskade hon och tryckte den glödande kinden mot
fönsterrutan.
*
Dagen därpå besökte Constance Bengt för att söka
försona vad systern brutit; men hon fann tyvärr, att detta icke
var någon lätt sak. Mor Inga menade, att bäst vore att
låta tiden verka. Den skulle nog med Guds hjälp göra allt
bra, så framt ingen blåste under de elaka tankarna.
En afton när Jacobo kom till Kungsborg, sade han med
ett eget leende åt Constance:
»Jag har nu på ett par tre veckor berövat er en
tillbed-jare, och kommer för att utbedja mig tillgift för denna min
grymhet.»
Constance, som aldrig erinrade sig Evert oftare än hon
såg honom, syntes helt förvånad.
»Vilken menar ni?» frågade hon.
»Axelhjelm. — Jag har skickat honom att sätta upp ett
tröskverk, och detta kommer att sysselsätta honom en tid.
Stackars gosse, han var helt förtvivlad att nödgas resa,
utan att få säga er farväl.» Åter smålog Jacobo.
»När ni ler åt hans förtvivlan, lär den väl icke ha varit
av någon särdeles djup beskaffenhet.»
»Djup? — Nej, men den var likväl för ögonblicket ganska
stor. Vi äldre le åt ungdomens uppflammande glädje och
smärta, såsom åt barnsligheter; men vi hava orätt. Ofta
kan den av inbillningen uppjagade känslan förorsaka lika
mycket lidande, som en verklig passion. Jag hade kunnat
bespara Axelhjelm sorgen att skiljas vid er, men jag gjorde
det icke.»
»Herr Lange, ni talar i gåtor.»
»Verkligen? Om så är, kommer det därav, att vi be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mssaam/0100.html
