- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
102

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att giva akt på deras betydelse. På detta sätt uppmuntrar
ni honom. Kan ni icke besvara hans känsla, så...»

»Herr Lange, har ni en sekund kunnat tänka att...»
Constance kände sig så förnärmad, att hon icke kunde
tala ut meningen.

»Att ni skulle skänka ert hjärta åt honom? Nej. Låg
en sådan tanke inom möjligheten av min föreställning, hade
ni icke varit den jag tänkt mig.» Jacobo tystnade.

»Vad var då er mening?»

»En allvarlig varning. Denne yngling, så obetydlig ni
anser honom, äger passioner, vilda och tygellösa, men
åtföljda av en kail beräkning. Detta gör att om ni
uppmuntrar honom i minsta mån, skall han, sviken i sina
förhoppningar, förvandlas till en fruktansvärd fiende. Kom ihåg
detta! Han är egoist ocfi utan hjärta. För honom finnes
endast han själv, och sedan den övriga världen, vilken är
till endast för honom. Och nu — låt oss icke mera tala om
den saken. Vad jag sagt är mer än jag behövt. Det är
blott kvinnor utan hjärtan, som leka med andras känslor.»

Föga anade Constance, där hon nu satt med hjärtat
uppfyllt av så många förhoppningar, att Jacobo en gång och
med helt annan ton skulle komma att upprepa dessa ord.
Vilken lycka för oss dödliga, att vi icke kunna se
framtiden.

»Tack, herr Lange!» Constance räckte honom handen.
»Ni har ganska ädelmodigt varnat mig för en fara, den
jag själv icke gav akt uppå.»

»Ädelmodigt», upprepade Jacobo med ett vibrerande
tonfall. »Denna gång har jag icke gjort mig förtjänt av
ert beröm. Egoismen har legat till grund för mitt
handlingssätt. Så fullkomligt ovärdig er jag än anser
Axelhjelm, har det likväl harmat och plågat mig, när han på
er häftat sina glödande blickar.» Jacobo reste sig upp,
tilläggande med skämtsam ton: »Nu vill jag icke längre

plåga edra tillbedjare.» Han återvände in i salongen.

Constance kvarsatt. Hennes hjärta slog häftiga slag och
hela hennes inre liknade ett kaos av upprörda känslor. Ett
enda intryck stod redigt för hennes själ, nämligen: att hon
kände sig lycklig. Hade man frågat henne över vad, hade
hon fått svårt att besvara frågan. Länge fick hon likväl
icke förbliva allena; i nästa ögonblick var hon omgiven av
sina uppvaktande riddare.

Efter supén gjorde man en promenad. Constance hade
på huvudet en liten schäferhatt med lång plym.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free