Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ljuger icke. »Är denna känsla en verklighet?» — Min
herre, Constance älskar icke med fantasien, utan med
hjärtat. — Mitt hjärta tillhör er och skall aldrig, ja, jag säger
aldrig, kunna tillhöra någon annan.
Ni har älskat förr, häftigare, högre. — Jag avundas den,
som så varit älskad av er. Jag är lycklig och stolt över den
kärlek ni giver mig.
Om ödet skulle splittra min lycka och beröva mig er
kärlek, skall jag aldrig fästa mig vid någon annan. Allt vad
mitt hjärta äger ädelt, stolt och mäktigt är förenat i den
känsla jag hyser för er. Min kraft står icke ut med mer än
ett sådant slöseri här i livet. Därför — är ni den första, den
enda jag här på jorden har eller skall älska.
Behöver Constance säga något mera? Nej! Jacobo
känner att den kvinna han hedrar med sin kärlek är stolt
över att få kalla sig hans
Constance
Och när aftonen kom, vem var det som då, i trots av
mörker, regn och storm, sprängde av på vägen till
Kungsborg, om icke Jacobo? Vem var det, som, med en hel
himmel av löften om lycka och kärlek i sin blick mötte
honom i salongen, och där hälsade honom välkommen, om
icke Constance? Kärlekens gud hade beslutat att Jacobo
skulle inträda just under det hon var ensam där. Endast
några få minuter voro de allena, och likväl inneburo de så
mycket av sann lycka, fångad i sekunden och sedan för
evigt bortförd i det förflutnas omätliga djup.
När tvenne människor, om ock endast sinsemellan, ingå
ett dylikt förbund, smyger sig en egen förstämning på
omgivningen. Det är liksom instinkten lät den känna att något
passerat. De veta icke vad det är; men de ana någon
hemlighet. Så var även förhållandet med inbyggarna på
Kungsborg. Den glada och yra Olga satt tyst och hopkrupen i
en emma. Stephana hade svept in sig i en schal,
förklarande att Hermans resa kostat henne all livsvärme.
Helfrid arbetade flitigare än vanligt, och yttrade tid efter annan
sitt missnöje över stormens rytande. Mamsell Debré hade
icke alls infunnit sig; hon skyllde på tandvärk.
Jacobo sökte visserligen att få ett och annat samtalsämne
å bane, men utan framgång. Han var alldeles ofantligt
tankspridd. Hans ögon förirrade sig oupphörligt till
Constance, och när han då mötte hennes blick, blev han
distraherad ifrån ämnet. Constance åter trädde oupphörligt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
