Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
urskilja vad eller vem det var. Helt hastigt skymtade en
figur förbi fönstren: Helfrid igenkände Olga. Hon kastade
genast en kappa omkring skuldrorna och gick ut för att
se vart Olga tog vägen vid denna tid. Helfrid följde den
framför henne svävande ljusa gestalten genom parken och
ända till den lilla sockenkyrkan, som låg ett stycke
därifrån. Kommen till kyrkogårdsporten fann Olga den stängd.
Vig och lätt som ett rådjur klättrade hon över muren, som
var uppförd kring de dödas viloplats. När hon hoppade ned
på andra sidan, var hon omgiven av gravar.
Olga förblev ett ögonblick stående orörlig. Hjärtat slog
våldsamt. Hon kunde med möda andas. Den mörka natten
utbredde sina skuggor över de dödas rike och den gamla
kyrkan, som ursprungligen varit ett klosterkapell, stod där
dyster och vördnadsbjudande, liksom på vakt över
gravarna. Stumma och kalla tycktes de spörja den nattliga
van-dreiskan, huru hon vågade intränga på deras område. En
sakta darrning gick igenom träden och framkallade ett ljud
liknande en tyst suck.
»Jag skall aldrig få mod att gå ett steg längre», viskade
den lilla flickan och sammanknäppte händerna. Hon
framstammade en innerlig bön. Detta ingav styrka och hon
framsade ett andäktigt:
»Gud beskydde mig!» varefter hon började med tysta
och lätta steg att gå fram till X—ska graven. Med raska
steg gick hon uppför kullen och stod efter några ögonblick
framför den betydelsefulla busken. Just som hon räckte
ut handen för att börja bryta de nio kvistarna, hördes en
suck. Den kom från det inre av graven. Olga ryste och
ryckte tillbaka handen. Med återhållen andedräkt lyssnade
hon. Allt var åter tyst.
»Ack! det är min egen inbillning, som skrämmer mig»,
tänkte hon, och sträckte ånyo ut handen, men drog den
hastigt tillbaka. En röst ifrån graven yttrade tydligt dessa
ord:
»Nej, tag dem icke.»
»Gud Fader, bistå mig och ingiv mig mod!» stammade
Olga och nedsjönk på knä. I samma ögonblick öppnades
griftdörren och i dess öppning syntes en mörk gestalt. Den
framkom långsamt. Olga störtade med ett skrik sanslös
till marken. Gestalten stannade tvärt.
»Vad var det?» viskade en röst bakom honom.
»Jag vet icke; ett hemskt läte var det. Om...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
