- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
116

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Prata inga dumheter, det var ju en människoröst. Låt
oss se efter!»

Ur griften trädde ännu en figur. Den, som kom sist,
gick förbi kamraten och fram till Olga.

»Var det icke som jag sade, att skriket tillhörde en
människa? Här ligger ett barn avdånat. Förmodligen trodde
hon att det var riddar X— eller skön Ragnhild, som syntes
i gravens dörr. Så mycket bättre; sagan därom passar
förträffligt för vårt äventyr.» — Han skrattade. »Vi måste
emellertid se noga efter, om den där ungen har någon med
sig. Stäng dörren och låt oss undersöka kyrkogården!»
Med dessa ord avlägsnade sig griftens besökare, lämnande
Olga utan hjälp.

Några minuter sedan de smugit sig runt omkring
graven och gått ned på motsatt sida, syntes en kvinnoskepnad
stå lutad över Olga, vars tinningar och pulsar hon gned,
för att återkalla henne till liv, ett bemödande, som länsfe
blev fruktlöst. Slutligen kvicknade flickan vid och slog
upp ögonen. Då hon i mörkret såg en kvinna lutad över
sig, utropade hon förskräckt:

»Jesus Kristus, beskydda mig! Det är Ragnhild.»

»Nej, Olga lilla, det är Helfrid», svarade en mild men
osäker röst.

»Har du följt mig?» frågade barnet livligt och reste sig
upp.

»Ja, jag blev orolig över din besynnerliga nattliga
vandring», viskade Helfrid.

»Herre Gud, det var väl därför det gick så illa. Ingen
människa skulle få veta av den. »O, jag är så ledsen, så
olycklig!» Olga utbröt i snyftningar.

»Tyst!» viskade Helfrid och drog den lilla flickan till
sig. Det var något i tonen, varmed detta tyst sades, som
ingav Olga förskräckelse och gjorde att hon ögonblickligen
lydde. Ljudet av fotsteg hördes. Helfrid hade sakta
krupit bakom busken, dragande Olga med sig. Stegen kommo
närmare och de viskande rösterna blevo tydligare.

»Du har icke sett spår av någon levande varelse»,
frågade en ovanligt vek stämma.

»Nej.»

»Kanske vi borde gå upp och se om flickan ligger kvar?»

»Är ni galen; det vore ju att förstöra flickans fantasi. —
Nej, låt oss gå.» De passerade förbi.

När ljudet av deras steg bortdött, reste sig Helfrid
långsamt. Hon darrade så häftigt, att hon med möda kunde stå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free