Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Constance tystnade, och Evert lutade sig tigande till-
baka emot ryggstödet på sin stol.
»För vinnandet av er aktning skulle jag kunna finna
själva smedjan vara ett paradis», återtog han efter en lång
paus.
»Vet ni, baron, jag talade härom dagen vid en gosse,
som arbetar på Åkersnäs. Han hade varken erhållit
bildning eller någon slags intellektuell uppfostran. Han hade
blott lärt att vörda Gud och älska arbetet, men jag lärde
under mitt samtal med honom mera, än jag inhämtat under
hela mitt liv. Han är er kamrat. Ni borde göra honom
till er vän.»
»Hans namn?»
Evert kunde knappast uttala denna fråga, så upprörd var
han. Det namn, Constance skulle komma att nämna, anade
han; men det var som om han velat höra det uttalas av
henne, för att äga rätt, att sedan av hela sitt hjärta avsky
den, som bar det.
»Han heter Ivar», sade Constance. Hon tilläde med en
nästan vänlig blick på Evert: »Tillägna er hans kärlek för
arbetet, och ni skall en dag stå högt i min och andras
aktning.»
Hade Constance kunnat kasta en blick in i Everts hjärta,
skulle hon bävat för verkan av sina ord. Stackars Ivar,
det beröm hon nu gav dig, förskaffade dig en hätsk och
oförsonlig fiende för hela livet! Constance hade, utan
att veta det, med sina lovord om Lange och Ivar, till
mognad utvecklat ett hat, som hittills legat och grott i Everts
hjärta. Alldeles oförmögen att bliva herre över sina vilda
och häftiga känslor, reste han sig hastigt och gick fram till
fönstret, där han blickade ut i mörkret med tankar lika
mörka som oktobernatten.
»Ah, om jag levde den dag, då jag kunde krossa dessa
båda», tänkte Evert. »Denne Ivar, som man vågar
föredraga framför mig, vars arbete omtalas och prisas, vad är
väl han? Jo, en usel barnhusunge, en tjuv och rånare, som
man av barmhärtighet upptagit och fördrager ibland sig.
Av honom, denne usling, ber hon att jag skall taga
exempel och lärdomar. Ah, stolta Constance, du sade att emellan
mig och Lange icke kunde uppstå någon jämförelse, emedan
jag kunde förlora därpå. Vänta, vänta, den tid skall
komma, då han torde förlora därvid!»
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
