Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några dagar därefter återkom Jacobo från sin resa.
Glädjestrålande infann han sig på Kungsborg, för att där
mötas av ett löftesrikt småleende.
Det var första gången Evert såg Constance och Lange
tillsammans efter deras utbyte av förklaring. Man
behövde icke med svartsjukans misstänksamma blickar
observera dem, för att upptäcka vilka känslor som närmat dem
till varandra. En var kunde se det, ehuru de ännu behölla
hemligheten för sig själva.
Evert erfor något liknande raseri, då han uppsnappade
den blick, varmed Constance räckte Jacobo handen till
hälsning. För honom innebar den ett gäckande av alla hans
framtida förhoppningar. Rikedom, lycka och anseende, allt
blev han berövad genom denne förhatlige Jacobo. — Skulle
han verkligen med korslagda armar åse att detta togs ifrån
honom, utan att söka rycka det dyrbara rovet undan denne
lycksökares händer? Vad var väl Jacobo annat än en
äventyrare, som rest ifrån fädernesland och släkt, för att
göra lycka i främmande länder? En uppkomling, som
varit, Gud vet vad. Nej, en så ovärdig människa skulle
icke få Constance. Kosta vad det ville, måste Evert
beröva honom denna skatt. Tvingades han än själv att gå
miste om hennes ägande, skulle han åtminstone aldrig
bliva vittne till att Jacobo kom i besittning av den lycka
han drömt sig.
Det skulle göras musik, och Lange övertalade Helfrid
att sjunga en duett med honom. Constance kvarsatt i
fönsterfördjupningen. Under duetten betraktade hon Helfrid
och Lange. Den förras ansikte hade under sången erhållit
ett varmt och livligt uttryck, fullkomligt främmande
förde eljest så stolta dragen. Hon var i detta ögonblick
obeskrivligt vacker, något, som riktigt marterade Constances
svartsjuka hjärta. När Jacobo, innan de började en ny
duett, böjde sig ned till Helfrid och med leende läppar
till-viskade henne några ord, som kom Helfrid att småle, tyckte
Constance, att det gjorde ont i hennes bröst.
När sången var slut, kom Jacobo till Constance sägande:
»Jag har högst sällan hört er sjunga, vill ni bereda mig
den glädjen?»
»Bed mig icke, jag är ej stämd för sång», svarade
Constance, med en nästan vresig ton.
Stephana och alla de andra bestormade henne med böner;
men Constance vägrade, förklarande att hon icke var
disponerad. En förklaring, som hon avgav så bestämt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
