Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ran. Hon var så upptagen av att giva akt på de
samtalandes mimik, att hon satt helt och hållet tyst, utan att
fråga efter något annat.
Också spratt hon häftigt till, då Evert med låg röst
viskade dessa ord i hennes öra.
»Nog synes det att miss Janes förutsägelse går i
fullbordan, och att vi snart skola få vara med om förlovningen
emellan Helfrid och herr Lange.»
Constance vände sig hastigt om. Hennes ansikte var
dödsblekt.
»Vad var det ni sade?» frågade hon.
»Åh, jag sade, att det icke vore för tidigt, om herr Lange
och Helfrid förlovade sig, efter ett tioårigt ömsesidigt
tycke.»
»Vem har sagt, att Helfrid och herr Lange haft tycke
för varandra?»
Constance såg stolt på Evert.
»Vem?» Han smålog. »Jag kunde svara: alla; men det
vore en något vitt omfattande auktoritet. Därför citerar
jag en av dessa alla, nämligen mamsell Smith. Men det
där känner säkert fröken Constance, som är Helfrids vän,
hittills bättre än jag. Föreningen emellan henne och Lange
utgör ju en av tant Stephanas favoritönskningar. Skada
blott, att Helfrid icke äger någon egentlig förmögenhet.
Troligen är det detta, som avhåller Lange ifrån att gifta
sig med henne. En så klok och beräknande man som han,
tänker sig före, innan han tager ett dylikt steg. — Med
sitt utseende och sina gåvor, kan han naturligtvis göra
anspråk på en rik flicka. Stor synd är det emellertid om
Helfrid, som så länge och så troget älskat honom.»
Evert tog upp ett häfte och visade Constance en av
gravyrerna samt ordade vitt och brett om den. Constance
hörde icke vad han sade, utan satt under några sekunder
alldeles förstenad. Därefter vaknade hennes naturliga
misstro. Hon erinrade sig Jacobos önskan att icke deras
förbindelse skulle bliva bekantgjord, medan hon var kvar
på Kungsborg. Förklaringen därpå var nu tydlig. När
hon så tänkte på Jacobos lugna brev, så fritt ifrån varje
uttryck av passion, kunde hon icke begripa att hon ej
genast märkt, det allt var förestavat av kall beräkning, utan
all känsla. »Ack, så förnuftigt talar man icke, då man
älskar», viskade tvivlet. Hon hade trott på dessa kalla
ord, därför att hon ville tro därpå, därför att hon älskade
honom, och att hon själv glömt att hon var rik. Nu, nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
