Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ger elden sitt rov», svarade Jacobo.
I detsamma yttrade Evert med hög och klar röst till
Constance, som gått och satt sig vid pianot:
»Har fröken Constance hört Josephsons senaste sånger?»
»Nej, de äro så nya, att de ej hunnit förirra sig ända
hit», svarade Constance.
»Kanske jag får den äran att lämna fröken dem i
morgon? Jag har förskaffat mig dem för lyckan att vara den
förste, som erbjöd er dem.»
»Tack, baron Axelhjelm, det skall bliva mig ett nöje att
emottaga denna artighet av er.»
Constance visste knappt vad hon sade. För hennes av
svartsjuka misstankar och tvivel upprörda själ stod blott ett
klart, att hon ville lika djupt såra Jacobo, som hon kände
sig själv sårad.
Lange hörde allt. Hon emottog av Axelhjelm samma
sånger hon avslog att taga av honom. Hon hade önskat
såra Jacobo, och hon hade lyckats. Hennes uppförande var
sådant, att det icke ens kunde ursäktas, såsom ett utbrott
av svartsjuka, den enda förklaring Jacobo kunnat giva
däråt. Stolt och tillräckligt medveten av sin överlägsenhet,
var Axelhjelm, i Jacobos ögon, en honom allt för ovärdig
rival, att han ens för ett ögonblick skulle vilja synas tävla
med honom. Ehuru Jacobo alldeles icke kunde hindra sig
ifrån att erfara svartsjukans giftiga styng i sitt hjärta,
kunde ingenting i världen förmå honom att visa Constance
det.
När han och Evert återvände till Åkersnäs om aftonen,
var den senares inre uppfyllt av skadeglädje. Han hade
ju redan vid första anfallet lyckats över förväntan.
Constance hade förgått sig, och han kände Lange tillräckligt
att förstå, det han skulle få svårt att förlåta henne vad
hon i afton gjort. Evert var riktigt upprymd och började
därför samtala med Lange, något, som han i allmänhet
undvek. Under hela hemfärden var han alldeles ofantligt
språksam. Jacobo, som icke heller var särdeles meddelsam
av sig mot Evert, tycktes likväl i afton vara mera böjd för
konversation än eljest. Varför? — Ack, min Gud, vår
kära Jacobo var alldeles icke något helgon, utan begåvad
med helt mänskliga fel. Han hade en ömtålig egenkärlek,
som ingalunda tillät honom att låta andra märka de sår
den erhållit; i synnerhet om han misstänkte att det gavs
någon, som fröjdade sig däråt.
Jacobos människokännedom och skarpa uppfattning sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
